1 För vi [alla troende] vet (med all säkerhet) att om vårt jordiska tält [som är en bild för att vår kropp är temporär] rivs ner så har vi en [permanent] byggnad från Gud, en evig boning i himlen som inte är gjord av människohand.

[Johannes använder en liknande bild för hur Jesus bodde, ordagrant ”tältade” här på jorden, se Joh 1:14. Frasen ”vi vet” syftar på det Paulus tidigare undervisat korintierna om i 1 Kor 15.]

2 Därför suckar vi i vårt tält och längtar att få iklä oss vår himmelska boning, 3 för när vi väl är klädda i den ska vi inte stå där nakna. 4 Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill ju inte bli avklädda utan påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet. 5 Och den som berett oss för just detta är Gud, som har gett oss Anden som en garant.

6  [Vers 6-8 formar en kiasm där det centrala ordet är ”vandrar”, och ramas in av ”borta/bort”, ”kroppen” och ”hemma”.]

Därför är vi alltid vid gott mod (frimodiga) [även under prövningar].

Vi vet att så länge vi är hemma i kroppen, är vi borta från Herren.

7 För i (genom, av) tro

inte i (genom, av) det vi ser (det yttre som syns och har tagit form).

8 Men vi är ändå vid gott mod (frimodiga)

och skulle hellre flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren.

9 Därför sätter vi en ära i att vara till behag för honom, vare sig vi är hemma eller borta. 10 Vi måste alla träda fram inför den Smordes (Kristi) domstol, för att var och en ska få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.

11 Vi vet alltså vad det är att frukta (vörda, respektera) Herren, och därför försöker vi vinna människor. För Gud är det uppenbart hurdana vi är, och jag hoppas att det också är uppenbart för era samveten. 12 Vi vill inte rekommendera oss själva igen inför er, bara ge er tillfälle att vara stolta över oss. Då har ni något att svara dem som skryter med det yttre och inte med det som finns i hjärtat. 13 Har vi varit från våra sinnen, så var det för Gud. Är vi sansade och samlade, så är det för er. 14  [Paulus förklarar nu orsaken till varför han gett hela sitt liv till att tjäna Gud.] Det är den Smordes (Kristi) kärlek som motiverar oss (hans osjälviska, utgivande kärlek pressar på från alla sidor och lämnar oss inget annat val), eftersom vi har förstått att om en har dött i allas ställe, då har alla dött. [Den som tagit emot Jesus har dött bort från synden, sig själv och sina egna planer för att leva i Jesus, se Gal 2:20.] 15 Han har dött för alla för att de som lever inte ska leva för sin egen skull, utan för honom som dog för dem och uppstod [från de döda].

16 Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis (efter köttet). Även om vi också har uppfattat den Smorde (Messias, Kristus) på det sättet [före frälsningen], så gör jag det inte nu längre. 17 Därför om någon är i den Smorde (Messias, Kristus) – [finns det] en ny skapelse! Det gamla [de som var från början – i plural; dvs. allt det tidigare] är borta (har passerat åt sidan). Se (observera, lägg märke till), det nya har kommit (har hänt, blivit till)!

[Frasen ”en ny skapelse” saknar pronomen och kan både syfta på det större eskatologiska skiftet efter Jesu död och uppståndelse (Jes 49:8) och på det personliga skiftet som sker när någon omvänt sig. Adjektivet ”gamla” kan användas om människor, saker, tider, tillstånd och omständigheter. När en människa är ”i den Smorde” innebär det att hon är född på nytt och hennes ande har fått liv och gemenskap med Guds Ande som för fram henne inför Fadern iklädd Jesu rättfärdighet.]

18 Allt detta kommer [är en gåva] från Gud, som genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) försonade (återupprättade) oss med sig själv [gjorde så att vi kunde få frid med Gud] och gav oss försoningens tjänst (ämbete, ”diakonia” på grekiska). 19 Det var Gud [personligen] som i den Smorde försonade (återupprättade) världen med sig själv. Han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde oss budskapet om denna försoning. 20 Nu är vi ambassadörer för den Smorde (Messias, Kristus) [som representerar Jesu konungarike], som om det är Gud som inbjuder (uppmuntrar, manar) genom oss. Vi ber er på den Smordes (Kristi) vägnar: Försona er med Gud (ta tillvara på nåden att bli upprättad med Gud).