1  [Detta kapitel handlar om uthållighet. Det inleds med en liknelse från de grekiska löpartävlingarna. De olympiska spelen i Olympia var störst, men liknande tävlingar anordnades även i andra städer som Korint, Delfi och Nemea. I dessa spel fick endast romerska medborgare tävla. Det finns en koppling till den himmelska staden som Sara och Abraham såg fram emot i föregående kapitel, se Heb 11:10, 16. En troende har ett himmelskt medborgarskap, se Fil 3:20.]

Därför, eftersom vi är omgivna av en stor mängd åskådare (en sky av vittnen) [några exempel gavs i förra kapitlet], låt oss [författaren inkluderar sig själv] då kasta bort varje onödig vikt, och särskilt synden som så lätt tynger ner oss, och låt oss löpa uthålligt (i en jämn takt, tålmodigt) det lopp som vi har framför oss.

[Bilden som målas upp är inte ett sprinterlopp utan ett längre distanslopp som kräver uthållighet. Författaren kan också ha ett stafettlopp i åtanke, där vi nu löper vår delsträcka med stafettpinnen som var en brinnande fackla. Åskådarna är de som gått före och redan löpt sina lopp. De sitter nu på idrottsarenan, som är fullsatt från nedersta läktaren ända upp till översta balkongerna som på den tiden kallades just skyn. Under den förberedande träningen användes vikter för att öka belastningen, men ingen atlet skulle komma på tanken att tävla med dessa vikter på sig, dessa lade man av sig. Innan deltagarna klev in på stadion klädde de av sig eftersom man tävlade helt naken.]

2 Låt oss ständigt vända bort blicken från allt som distraherar [som stjäl löparens uppmärksamhet] och fokusera på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. Han såg den glädje som låg framför honom och uthärdade korset utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron. 3 Tänk på honom som uthärdade sådan bitter fiendskap från syndare [betrakta och jämför den förföljelse och det lidande som ni får utstå med vad Jesus har gått igenom, fäst er blick på Jesus], så att ni inte tröttnar (blir kraftlösa, slutkörda) och tappar modet (ger upp, blir själsligt utmattade).

4  [I följande stycke fortsätter bilden från sportens värld. För att kunna löpa uthålligt krävs förberedelse och träning. I vers 11 används verbet ”gymnazo” för tränas. Även ”paideia” för fostran används fyra gånger i vers 5, 7, 8 och 11. Dessa ord gör associationer till antikens gymnasium. Ordet kommer från grekiskans ord för naken, ”gymnos” och vårt ord gymnastik härstammar från detta ord. Ett gymnasium var antikens institution för kroppslig träning, men även för utbildning och litterär skolning.]

Än har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden.

[Brevets mottagare hade fått lida för sin tro. De hade förlöjligats, misshandlats och deras tillgångar hade konfiskerats, se Heb 10:32-34. Dock hade de ännu inte lidit martyrdöden för sin tro.]

5 Har ni helt (fullständigt) glömt den uppmaning (uppmuntran) som kommer till er på samma sätt som en far argumenterar (grekiska ”dialegomai”, för en dialog, resonerar) med sin son:

Min son, förakta inte Herrens fostran

6 för den Herren älskar tuktar han,

[Ords 3:11-12]

7 Ni får utstå lidande, det fostrar er. Gud behandlar er som sina söner. Vilken son blir inte fostrad av sin far? 8 Får ni inte fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inga riktiga söner. 9 Vi hade våra jordiska fäder som fostrade oss, och vi hade respekt för dem. Ska vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Far så att vi får leva? 10 De [våra fäder här på jorden] fostrade oss en kort tid (ordagrant ”några korta dagar”) så som de ansåg lämpligt.

[Mänsklig fostran baseras på ofullständiga bedömningar och tillfälligt temperament. Ibland orättvist, ibland för hårt, andra gånger för släpphänt.]

Gud, däremot [som vår himmelske Far som känner alla hjärtan, se Matt 6:9; 1 Kung 8:39; 1 Sam 16:7], gör det för vårt absolut bästa (vår fördel på alla områden), för att vi ska få del av hans helighet. 11 För stunden verkar ingen fostran vara till glädje utan snarare till sorg, men för dem som har tränats genom fostran ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt. 12 Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän.

13 Gör stigarna raka för era fötter, så att den haltande foten inte går ur led utan i stället blir frisk.

[I många beskrivningar av antikens tävlingar, särskilt i pankration som var en kombination av brottning och boxning, beskrivs hur fötter vrids ur led.]

14 Sök frid med alla och helgelse,

15 Se till (vaka över ditt hjärta så)

18  [Nu följer en jämförelse mellan det Gamla och nya förbundet. De två bergen Sinai och Sion används i liknelsen. På berget Sinai fick israeliterna lagen under fruktan, se 2 Mos 19:10-20:26. I kontrast finns nu ett himmelskt Jerusalem på berget Sion genom Jesu blod.]

Ni har inte kommit till (närmat er) något [ett fysiskt Sinai berg] som man kan röra vid [2 Mos 19:12-13],

ett berg täckt av eld [2 Mos 19:18],

töcken,

mörker,

storm (oväder, åska),

19 till basunljud

22 Nej, ni har i stället (närmat er) kommit till Sions berg,

den levande Gudens stad,

[i kontrast till Sinai berg som israeliterna kom till efter uttåget ur Egypten, se vers 18],

till myriader (ordagrant ”tiotusentals”, beskriver också ett oräkneligt antal)

[i kontrast till förskräckelsen då Gud visade sig på Sinai],

23 till en samling av alla förstfödda [en förstlingsfrukt, se Jak 1:18]

till Gud

till andarna av de rättfärdiga

24 till Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund [det gamla förbundets medlare var Moses],

[Det gamla förbundets blod var det offerblod som Moses vid Sinai stänkte på Israels folk. Förbundet med de återkommande syndoffren kunde aldrig rena från synd på det sätt som Jesu blod gör, se Heb 9:24-25. Abels blod ropar från marken efter hämnd, i kontrast till Jesu blod som ropar efter nåd och förlåtelse för våra synder, se 1 Mos 4:10. Abels offer av ett djur, till skillnad från Kains offer av grödor, är också en första svag skuggbild på Jesu blodsoffer, där Jesu blod talar mycket starkare, se 1 Mos 9:12-14.]

25  [Detta är den femte och sista varningen i detta brev. För de andra se 2:1-4; 3-4; 5:11-6:20; 10:19-39.]

Se till (var ständigt vaksamma så) att ni inte avvisar honom som talar. För om inte de [israeliterna under ökenvandringen] kom undan som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur ska då vi göra det om vi vänder ryggen åt honom som från himlen varnar oss?

26 Den gången fick hans röst jorden att skaka [när Gud gav lagen på berget Sinai, se 1 Mos 19:18], men nu har han lovat och sagt:

Än en gång ska jag skaka inte bara jorden utan också himlen.

[Citatet är från Hag 2:6 och handlar om när Herren ska komma tillbaka och uppfylla sitt hus med sin härlighet. Stycket avslutas i vers 10 med att den kommande härligheten ska bli större än den förra. Gud förbereder nya himlar och en ny jord, se Jes 65:17; 66:22; 2 Pet 3:13; Upp 21:1.]

27 Frasen ”än en gång” visar att det som skakas ska försvinna (förändras, bytas ut), eftersom det är skapat, för att det som inte kan skakas ska bestå. 28 När vi nu får ett rike som inte kan skakas, låt oss ha nåd (Guds favör, kraft, tacksamhet). På så sätt ska vi tjäna och behaga Gud med vördnad och fruktan, 29 för ”vår Gud är en förtärande eld.” [5 Mos 4:24]