1 En dag när Jesus undervisade folket i templet och förkunnade de glada nyheterna (evangeliet), kom översteprästerna och de skriftlärda fram tillsammans med de äldste 2 och frågade honom: ”Säg oss, vad har du för fullmakt (auktoritet) att göra detta? Vem är det som gett dig den fullmakten?”

[De syftar antagligen på Jesu agerande dagen innan då han drev ut dem som sålde och köpte, men även tidigare händelser som intåget i templet och barnens lovsång till honom. Svaret är förstås enkelt – han gör sin Faders vilja, men ett sådant svar skulle leda till att han blev anklagad för hädelse. De religiösa ledarnas fråga är ingen oskyldig undran. Den är en fälla som Jesus lätt genomskådar.]

3 Jesus svarade dem: ”Jag har också en fråga till er. Säg mig: 4 Var Johannes dop från himlen eller från människor?”

9 Sedan började han berätta denna liknelse för folket:

”En man planterade en vingård [som är en bild på Israel, se Jes 5:1-7]. Mannen arrenderade ut den till vinodlare (vingårdsarbetare) och reste till ett annat land under en lång tid. 10 När den rätta tiden var inne [för skörd] skickade han en tjänare till vinodlarna för att hämta sin del av skörden. [Detta skedde fem år efter att vingården hade planterats, se 3 Mos 19:23-25. Vinodlarna som arrenderade marken förväntades skicka en viss del av skörden till ägaren som hyra.] Men vinodlarna misshandlade (pryglade) honom svårt och skickade i väg honom tomhänt. [Vingården hade antagligen inte gett någon skörd – på samma sätt som Israel var utan frukt.] 11 Då skickade han en annan tjänare till dem. Även denne slog de och förnedrade och skickade i väg tomhänt. 12 Sedan sände han en tredje tjänare. Men även honom slog de blodig och kastade ut.

[Jesus förklarar liknelsen:] ”Vad ska nu vingårdens herre göra med dem? 16 Han ska komma och avsätta (döma, förgöra) dem och arrendera ut vingården åt andra.”

”Vad betyder då det som står skrivet [i Ps 118:22-23]:

’Den sten som byggnadsarbetarna förkastade

[Den första stenen i bygget och som alla andra stenar riktas efter.]

18 Den som faller på den stenen blir krossad,

[Jesus knyter an till Gamla testamentets bildspråk där Messias liknas vid en sten. Bilden av en stötesten finns i Jes 8:14-15, och stenen som krossar finns i Dan 2:34-35, 44-45.]

19 De skriftlärda och översteprästerna hade gärna gripit honom i den stunden (där och då), men de fruktade folket. De förstod att det var dem som han hade talat om i liknelsen.

20 De [skriftlärda och översteprästerna, se vers 19] vaktade på Jesus [för att hitta ett tillfälle att snärja honom]. De skickade ut spioner [från två grupperingar, fariséer och herodianer, se Mark 12:13]. De skulle låtsas vara ärliga (rättfärdiga) för att få fast honom för något som han sade, så att de kunde utlämna honom åt ståthållarens makt och myndighet. [Man vill få honom att säga något mot den romerska staten för att kunna få honom fälld i en civil rättegång. Judarna hade inte rätt att döma någon till döden; det var bara det romerska styret som kunde göra det.]

[Om Jesus svarade ”ja” skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett ”nej” skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.]

23 Men han genomskådade deras list och sade till dem: 24 ”Låt mig se ett mynt (en denar). Vems bild och överskrift har den?”

[Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26-27. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom.

En denar var det vanligaste romerska myntet, värdet motsvarade en dagslön för en arbetare. På ena sidan fanns en bild på den dåvarande kejsaren Tiberius huvud, och längs med kanten en inskrift på latin: Tiberius Caesar Augustus – den gudomlige Augustus son. De romerska mynten ansågs vara en hädelse bland judarna och fick inte användas i templet. Texten och bilden bröt mot både det första och andra budet – att inte ha några andra gudar och att inte göra några ingraverade bilder.]

26 De kunde inte fånga honom i något av hans ord inför folket. Helt förundrade (förvånade) över hans svar teg de.

27 Sedan kom det fram några saddukéer, de [är den mest liberala religiösa gruppen] som förnekar att det finns en uppståndelse. [De trodde inte heller på något övernaturligt såsom änglar eller ett liv efter döden, se Apg 23:8.] 28 De sade:

”Mästare, Mose har gett oss föreskriften att

om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan

[En korrekt sammanfattning av 5 Mos 25:5-10, som garanterar en barnlös änka försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det hebreiska ordet levir, som betyder svåger. Seden fanns redan före Mose lag, se 1 Mos 38:8; Rut 4:1-12.]

29 Nu fanns där sju bröder. Den förste tog sig en hustru men dog barnlös. 30 Den andre [yngre brodern] 31 och den tredje gifte sig med henne, och så gjorde alla sju, men de dog utan att få några barn. 32 Till sist dog också kvinnan. 33 Vid uppståndelsen, vems hustru blir hon? De har ju alla varit gifta med henne.”

[Saddukéerna ville visa på orimligheten med en uppståndelse med hjälp av detta exempel som de troligtvis använt som argument i tidigare diskussioner med fariséerna. Exemplet kan komma från en berättelse från apokryferna, Tobit 3:7-15, där just en kvinna gift sig med sju män utan att ha fått barn. De antog att den uppståndna kroppen skulle vara som den nuvarande mänskliga kroppen, se även Paulus resonemang i samma ämne i 1 Kor 15:12-58.]

34 Jesus svarade dem:

”Den här världens människor (söner av den här tidsåldern) gifter sig och blir bortgifta. 35 Men de som [av Gud] anses värdiga att få del av den nya tidsåldern [Guds rike som ska komma, se 11:2] och uppståndelsen från de döda, de varken gifter sig eller blir bortgifta. 36 De kan inte längre dö, för de är [odödliga] som änglarna och är Guds barn, eftersom de är uppståndelsens barn. [Äktenskapets funktion för gemenskap och för att befolka jorden är då över, se 1 Mos 2:18-25.]

[Saddukéerna hade använt Mose lag, 5 Mos 25:5, som argument för att det inte fanns någon uppståndelse, men nu använder Jesus Moses egna ord i berättelsen om den brinnande törnbusken för att bevisa motsatsen.]

39 Då svarade några av de skriftlärda: ”Mästare, bra talat.”

40  [Ännu en fråga om vilket som är det största budet kommer från en skriftlärd. Frågan och Jesu svar finns med både i Matt 22:34-40 och Mark 12:28-34. Anledningen att Lukas inte tar med den kan vara att han redan har med en liknande berättelse i Luk 10:25-28.]

Efter detta vågade de inte ställa någon mer fråga till honom.

41 Jesus frågade dem: ”Hur kan man säga att den Smorde (Messias) är Davids son? 42 David själv säger ju [inspirerad av den helige Ande] i Psaltaren:

’Herren [Jahve – Gud Fadern] sade till min herre [Adonai – Guds Son, Messias]:

43 tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.’

[Citat från Psalm 110:1 som är en kröningspsalm, komponerad för att användas då en ny kung bestiger tronen. Den är messiansk och beskriver hur Gud Fadern kröner Jesus. Hebreiskan använder två olika ord för Herre, först ”Jahve” och sedan ”Adonai”.]

44 David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?”

45 Medan allt folket lyssnade sade han till sina lärjungar: 46 ”Akta er (var ständigt på vakt) för de skriftlärda. [De flesta skriftlärda var fariséer.] De älskar att gå omkring i långa mantlar och bli hälsade med respekt på torget och sitta på de bästa platserna i synagogan [där de kunde blicka ut över församlingen, dessa platser var reserverade för lärare] och ha de främsta platserna [honnörsplatserna närmast värden] på gästabuden [där man låg till bords]. 47 De slukar (rånar, förgör) änkornas egendom (hus) [förleder och exploaterar änkor, som var de mest utsatta i samhället] och ber sedan långa böner för syns skull (för att täcka över och dölja sina fula intentioner). De ska få en hårdare dom.”