1 Jesus gick bort därifrån [troligtvis Kapernaum] och kom till sin hemstad [Nasaret, se Matt 2:23; Luk 2:39]. Hans lärjungar följde honom. 2 När det blev sabbat undervisade han i synagogan. [Jesus var känd och synagogföreståndaren inbjöd honom att tala på huvudgudstjänsten på lördagsmorgonen i Nasaret.] Många som hörde honom häpnade (blev helt överväldigade och förvånade) och sade:

”Var har han fått detta (dessa idéer) ifrån?

Vad är det för visdom han har fått [utan att ha blivit lärd under någon rabbin]?

Hur kan han utföra sådana mäktiga gärningar med sina händer?

3 Är det inte hantverkaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon?

[Det grekiska ordet som ofta översätts snickare kan också betyda stenarbetare.]

Bor inte hans systrar här hos oss?”

De tog anstöt av honom (avvisade hans auktoritet, han blev en stötesten). 4 Då sade Jesus till dem: ”En profet är inte föraktad (utan ära, respekt), förutom i sin hemstad och i sin egen familj (sitt eget hus).” 5 Han kunde inte göra någon kraftgärning där, förutom att lägga händerna på några sjuka (svaga) och hela dem. 6 Han förundrades över deras otro. [Jesu mänskliga sida är synlig här där han blir förvånad och överraskad över deras brist på tro på honom.]

Han gick vidare till byarna (runt Nasaret i Galileen, som i en cirkel) och undervisade.

7 Han kallade till sig de tolv [apostlarna] och började sända ut dem två och två [som sina sändebud] och gav dem auktoritet (makt) över de orena andarna. [Matteus gör en parvis uppräkning av de tolv, se Matt 10:1-4.] 8 Han befallde dem att inte ta med något på vägen förutom en vandringsstav – inget bröd, ingen lädersäck [med proviant och packning, som också användes för att samla in gåvor], inga kopparmynt [den lägsta valören] i era bälten [som ofta var en tyggördel med veck där man förvarade sina pengar]. 9 Ta [ett par] sandaler på era fötter, men inte dubbla tunikor (skjortliknande långt underklädesplagg). [Välbärgade personer bar två tunikor närmast kroppen.] 10 Han sade till dem: ”När ni kommit in i ett hus, stanna där tills ni lämnar platsen [till skillnad från andra kringvandrande som gick runt och tiggde från varje hus]. 11 Om man inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå från den platsen och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem.”

[Judarna ansåg att hedniska områden var befläckade och även marken orenad. Ortodoxa judar skakade därför demonstrativt av dammet från sina kläder och sandaler när de återvände till det heliga landet från en resa till icke-judiska områden. Jesus använder nu samma symbolik och jämställer en judisk stad i Galileen, som inte ville veta av lärjungarna, med en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus verkar praktiseras även senare, se Apg 13:51; 18:6.]

12 De gav sig i väg [två och två, i sex par] och predikade för folket att de skulle omvända sig (förändra sitt sätt att tänka och agera). [Samma budskap som både Johannes Döparen och Jesus hade predikat, se Matt 3:2; Mark 1:15.] 13 De drev ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem.

14 Kung Herodes [Antipas] fick höra om Jesus, för hans namn hade blivit vida känt.

[Ryktet om Jesu verksamhet, och nu också de tolv som predikade och gjorde under i Jesu namn, hade nått Herodes Antipas, son till Herodes den store. Herodes Antipas regerade över Galileen och Pereen och han bodde i Tiberias som han låtit bygga 20 e.Kr. Herodes Antipas var formellt inte kung utan landsfurste eller ”tetrark” som ursprungligen betecknade en furste över fjärdedelen av ett rike. Markus som skriver för den romerska världen, antagligen i Rom, använder ordet kung som är den mer informella titeln på regenterna i den östra delen av Romarriket.]

Man sade [hans tjänstemän förde fram den allmänna uppfattningen]: ”Det är Johannes Döparen som har uppstått från de döda, det är därför dessa krafter verkar i honom [som gör att människor blir helade och tecken sker].” 15 En del sade att han var [den stora profeten] Elia [som förväntades komma tillbaka i den sista tiden, se Mal 4:5]. Andra sade att han var en profet, lik någon av profeterna.

[Herodias var Herodes Antipas olovliga fru. Hon var ett barnbarn till Herodes den store. Som ung blev hon bortgift med sin farbror Herodes Filippus i Rom. Han ska inte förväxlas med tetrarken Filippus som regerade norr om Galileen, se Luk 3:1. Herodias och hennes första make Filippus fick en dotter, Salome. Under ett besök i Rom blev Herodes Antipas förtjust i Herodias. Hon skilde sig, flyttade från Rom och gifte sig med Herodes Antipas. Han skilde sig också från sin fru, dottern till Aretas kung i Arabien, vilket skapade en politisk oro i området som ledde till öppet krig 36 e.Kr. Johannes Döparen hade fördömt deras agerande, eftersom de bröt mot Mose lag, se 3 Mos 18:16.]

19 Herodias hatade (höll fast vid vreden mot) Johannes Döparen [för hans officiella fördömande av hennes och Herodes Antipas förhållande] och ville döda honom, men hon kunde inte, 20 eftersom Herodes hade respekt för (fruktade) Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man och skyddade honom [från Herodias]. När han hörde Johannes [tala] blev han många gånger förvånad (förbryllad), men lyssnade [trots det] gärna på honom [när han var på besök i fästningen Machaerus där Johannes antagligen satt fängslad].

”Be mig nu på en gång om vad du vill, så ska du få det.” 23 Han lovade och svor under en ed: ”Vad du än ber mig om ska jag ge dig, om det så vore halva mitt rike.”

30 Apostlarna [som ordagrant betyder ”de utsända missionärerna”] samlades hos Jesus [antagligen i Kapernaum] och berättade för honom om allt de hade gjort [hur de drivit ut orena andar och botat sjuka] och allt de undervisat om [vilka ämnen de tagit upp].

[Jesus hade för första gången sänt ut de tolv lärjungarna på egen hand. Två och två hade de gått runt i byarna och städerna i Galileen, se vers 7-13.]

31 Han sade till dem: ”Följ med mig till en obebodd plats, ni behöver vara för er själva och vila lite!” Det var så många som kom och gick [i huset där de var] att de inte ens fick tid att äta. 32 Så de gav sig av i skeppet (en större båt) till en obebyggd plats där de kunde vara för sig själva. [De ror norrut längs med kusten för att stanna någonstans utanför staden Betsaida, se Luk 9:10.] 33 Många såg dem fara i väg, och förstod [vart de var på väg], och från alla städer [längs med vägen från Kapernaum till Betsaida] sprang man tillsammans [landvägen] och kom fram före dem. 34 När Jesus gick i land [på en plats som i normala fall skulle varit relativt öde] såg han att en stor skara väntade på honom. Han blev djupt rörd av medömkan, för de var som får utan en herde. [Senare på dagen var de 5 000 män plus kvinnor och barn, se vers 44, så redan nu är kanske flera tusen samlade där.]

[En denar var en vanlig arbetares dagslön, se Matt 20:2. Tvåhundra denarer motsvarade åtta månadslöner. På en gång började lärjungarna kalkylera hur mycket det skulle kosta att köpa mat till folket. Antagligen skulle maten kosta så mycket, och det är inte otroligt att de hade den summan i kassan. Det är vanskligt att jämföra med dagens priser, men om en dagslön är 1 000 kr så motsvarar tvåhundra dagslöner att det blev 40 kr per familj, om det var 5 000 familjer samlade där.]

38 Han sade till dem: ”Hur många bröd har ni? Gå och se efter!”

[I det annars bergiga området valde Jesus ut den här bekväma platsen att sitta ner på. Påsken är nära så det är vår och gräset är grönt, se Joh 6:4. Ordet ”grupper” är ordagrant ”trädgårdsrabatter” och ger en bild av en färgsprakande syn med människor med mantlar och huvudbonader i olika kulörer som sitter i välordnade grupper.]

41 Jesus tog de fem brödstyckena och de två fiskarna och såg upp mot himlen och välsignade dem. [Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: ”Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden.”] Sedan bröt han bröden och gav dem (oupphörligen, verbformen beskriver ett kontinuerligt givande), åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. [Undret skedde i Jesu händer.] Han fördelade också de två fiskarna åt alla, 42 och alla åt och blev mätta. 43 Sedan samlade de upp tolv flätade korgar med överblivna brödstycken och fiskar.

[Detta var en mindre korg som bands fast vid midjan för packning och proviant under en resa. Det var antagligen lärjungarnas korgar som användes under matutdelningen. Nu fick man med sig mat för sin fortsatta resa.]

44 Det var 5 000 män [förutom kvinnor och barn, se Matt 14:21] som hade ätit av bröden [och fiskarna den dagen när Jesus mättade den hungriga folkskaran.]

45 Omedelbart därefter sade Jesus bestämt åt sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra sidan, medan han sände i väg folket. [Betsaida var Filippus, Andreas och Petrus hemstad, se Joh 1:44.] 46 När han hade tagit avsked från dem [folket] gick han upp på berget för att be. 47 Det blev kväll och båten var mitt ute på sjön, och han var ensam kvar på land. 48 När han såg hur de slet vid årorna, för vinden var emot dem, kom han gående på sjön till dem strax före gryningen (under den fjärde nattvakten, någon gång mellan klockan tre och sex). Han ville komma till deras sida [för att hjälpa dem]. 49 När de fick se honom gå på vattnet trodde de att det var en vålnad (något magiskt fenomen), och de skrek till, 50 för alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem och sade: ”Ta det lugnt (var vid gott mod)! Jag Är (det är jag), var inte rädda!” [Job 9:8] 51 Sedan steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. De blev utom sig av häpnad, 52 för de hade inte förstått något av detta med bröden, utan de var förstockade (hade ingen förmåga att förstå).

53 När de hade farit över sjön kom de till Gennesarets landområde [som var en bördig slätt söder om Kapernaum]. De kastade ankar en bit ut. 54 När de steg ur båten kände folket på en gång igen honom [som den som helar människor]. 55 De sprang runt till de sjuka i hela trakten och bar ut dem på deras bäddar dit där de hörde att han var. 56 Varhelst han kom, till byar, städer eller landsbygd, lade man de sjuka på samlingsplatserna (de öppna marknadsplatserna i städerna och byarna) och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel [som kvinnan med blödningar hade gjort, se Mark 5:25-27]. Och alla som rörde vid honom blev botade.