1 Medan Petrus och Johannes talade till folket, konfronterade plötsligt översteprästerna, tempelvaktens befälhavare och saddukéerna dem. 2 De var upprörda (irriterade) över att de undervisade folket och genom Jesus predikade (med övertygelse berättade om) uppståndelsen från de döda. [Saddukéerna trodde inte på ett liv efter döden, se Apg 23:8.] 3 Så de arresterade dem (lade sina händer på dem) och höll dem fängslade till nästa dag, för det var redan kväll. 4 Men många av dem som hade hört budskapet (ordet) kom till tro, och antalet män var nu omkring 5 000.

[Från att ha varit en grupp på 120 män och kvinnor, se Apg 1:15, ökade de troende med ungefär 3 000 på pingstdagen, se Apg 2:41. Bland dessa var en del besökare, se Apg 2:9-10. Beroende på hur lång tid som har förflutit mellan pingstdagen och denna händelse, kan några ha rest hem. Samtidigt kom dagligen människor till tro, se Apg 2:47.

Troligtvis syftar siffran 5 000 här i vers 4 på det totala antalet troende män i Jerusalem vid den här tidpunkten. Under några få timmar denna eftermiddag, mellan mannens helande klockan tre och sextiden då Petrus och Johannes blev arresterade, hade då lågt räknat upp till omkring 2 000 kommit till tro. Skaran fortsätter att öka, se Apg 5:14. Även många präster kommer till tro, se Apg 6:7. Omkring 25 år senare refererar Lukas till hur tusentals judar kommit till tro i Jerusalem, se Apg 21:20. Totalt antal invånare i Jerusalem vid den här tiden på 30-talet e.Kr. är svårt att uppskatta men rör sig om ca 40 000-100 000. Under högtiderna ökar det till mer än det dubbla eller tredubbla.]

5 Nästa dag samlades deras ledare och äldste och skriftlärda (lagexperterna) i Jerusalem. 6 Översteprästen Hannas var där liksom Kaifas [hans svärson], Johannes och Alexander, och alla andra från översteprästernas släkt.

[Sanhedrin var det högsta juridiska beslutsfattande organet bland judarna med 71 medlemmar. I rådet fanns två grupperingar – fariséer och saddukéer. Saddukéerna, som ofta var i majoritet och hade initierat gripandet av Petrus och Johannes, trodde bara på de fem Moseböckerna. Fariséerna bejakade hela den muntliga traditionen och trodde på änglar och ett liv efter döden.

Hannas var överstepräst och rådets ordförande 6-15 e.Kr. Vid den här tiden, i början på 30-talet e.Kr., hade hans svärson Kaifas den titeln. Kaifas var överstepräst 18-36 e.Kr. Att Hannas ändå nämns först reflekterade antagligen den verkliga politiska situationen där han fortfarande hade stort inflytande. Fem av hans söner och en svärson blev överstepräster. Det är inte känt vilka Johannes och Alexander är, förutom att de tillhörde översteprästernas släkt.]

7 När de hade ställt dem [Petrus och Johannes] framför sig (mitt i samlingen) begärde de svar (började de förhöra dem på ett föraktfullt sätt): ”Genom vilken kraft (övernaturlig styrka) eller i vilket namn (auktoritet) har ni [simpla människor] gjort detta?” 8 Då sade Petrus fylld av den helige Ande till dem:

”Ni folkets rådsherrar och äldste i Israel. 9 Om vi i dag förhörs om en god gärning mot en sjuk (kraftlös, handikappad) man, och hur han blev helad (frälst, upprättad, befriad), 10 så ska ni alla och hela Israels folk veta, att denne man nu står frisk framför er genom Jesu den Smorde (Kristi), nasaréns namn. Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda. 11 Han [Messias] är:

’Stenen som föraktades av er, ni byggnadsarbetare,

[Citat från Ps 118:22 där Petrus lägger till ”av er, ni” och applicerar versen på sina åhörare. Hörnstenen är den första stenen i bygget som alla andra stenar riktas efter. Jesus är hörnstenen som församlingen, det nya templet, är byggd på!]

12 Befrielsen (räddningen) finns inte hos någon annan [än Jesus, se vers 10], och bland människor under himlen finns inte något annat namn som kan frälsa (rädda, bevara, hela, upprätta och ge evigt liv).”

[Grekiskan avslutar ordagrant meningen med att det inte finns något annat namn ”genom vilket vi måste bli frälsta”. Det beskriver helt enkelt det nödvändiga behovet av frälsning genom Jesus – det finns inga andra alternativ. Se även Joh 3:18, 36; 14:6; 1 Tim 2:5; 1 Joh 2:23; 5:12.]

13 De blev helt förundrade när de såg Petrus och Johannes frimodighet (deras tydlighet och säkerhet i talet). Samtidigt började det faktum att de var olärda män sjunka in i deras medvetande. [Petrus och Johannes hade inte gått under någon rabbin och fått en formell teologisk utbildning.] Men så klarnade det för dem att de varit med Jesus. 14 När de också såg mannen som [tidigare varit lam men nu] blivit botad stå där tillsammans med dem, hade de inget de kunde säga mot dem. 15 De befallde dem att lämna rådssalen och överlade sedan med varandra.

23 När man hade släppt dem [Petrus och Johannes, de hade blivit fängslade dagen innan, se vers 3], kom de till sina egna och berättade allt som översteprästerna och de äldste hade sagt. 24 När de hörde det, ropade de enat (i ett ackord, med samma sinne) till Gud och sade:

”Allsmäktig Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem. 25 Du som har låtit den helige Ande tala genom vår fader David, din tjänare (son) [Ps 2:1-2]:

’Varför larmar (stormar, härjar) hedningarna,

26 Jordens konungar trädde fram på rad [för att attackera],

27 Ja, det är verkligen vad som har hänt mitt ibland oss [Davids profetia har gått i uppfyllelse], här i denna stad [Jerusalem]. Både Herodes [Antipas] och Pontius Pilatus, tillsammans med hedningarna och Israels folk, förenade sig mot din helige tjänare (son) Jesus, som du har smort, 28 till att utföra så mycket som din hand och din vilja redan hade bestämt skulle ske.

29 Herre, se nu på deras hot och ge dina tjänare all frimodighet, så att de kan förkunna ditt ord, 30 medan du fortsätter att sträcka ut din hand för att bota de sjuka (vidröra, hela både andligt och fysiskt), och låta tecken (mirakler som bevisar) och under (som väcker förundran) ske genom din helige tjänare (son) Jesu namn.”

31 När de slutat be (bönfallit) skakade platsen där de var samlade, och alla uppfylldes av den helige Ande, och de fortsatte att tala Guds ord med frimodighet.

[Ordet för be är ”deomai” som uttrycker en bön för ett stort behov. Grundordet ”deo” betyder att binda och klistra ihop någonting. Det ligger en antydan i ordet att den som ber kopplar ihop sig med bönesvaret för att få se det förverkligat. De fortsatte att tala Guds ord med frimodighet. Det dröjer lite innan den sista delen av bönen om under och tecken blir besvarad, se Apg 5:12. Det sker intressant nog först efter att Ananias och Safiras hyckleri har avslöjats, se Apg 5:1-11.]

32 Alla de många som trodde var ett hjärta och en själ (sinne). Ingen av dem kallade något av det han ägde för [enbart] sitt, utan de hade allt gemensamt. 33 Med stor kraft (styrka) frambar apostlarna ständigt vittnesbördet att Herren Jesus hade uppstått, och stor nåd (favör, tacksamhet, glädje) vilade över dem alla. 34 Ingen av dem led någon nöd, för alla som ägde åkrar eller hus, sålde dem (vid behov) och bar fram det belopp de fått, 35 och lade ner betalningen för apostlarnas fötter. Sedan delade man ut åt var och en efter vad han behövde.

[Givandet var helt frivilligt och skedde efter behov. Man samlas t.ex. i ”Marias hus” för att be, se Apg 12:12. Maria var släkt med Barnabas och var Johannes-Markus mor, se Kol 4:10. Nu följer två specifika exempel på personer som sålde egendomar, Barnabas och ett gift par, Ananias och Safira.]

36 Josef, som apostlarna kallade Barnabas – vilket översatt betyder Uppmuntrans (Tröstens) son – var en levit [Levi stam är en av Israels tolv stammar] född på Cypern. 37 Han sålde en åker som han ägde och bar (sedan) fram pengarna och lade dem vid apostlarnas fötter.

[Personers namn, och särskilt smeknamn, speglar en persons karaktär. Josef var en man som hjälpte, uppmuntrade och tröstade andra människor. Att han fick ett nytt namn av apostlarna, visar på hur de offentligt erkände honom och hans tjänst. Jesus gav t.ex. Simon namnet Petrus som betyder klippa.

Namnet Barnabas kommer troligtvis från arameiska ”bar nabya” som betyder ”profetians son”. Lukas förklarar att ordet betyder uppmuntran och tröst. Samma koppling mellan profetia och uppmuntran görs av Paulus i 1 Kor 14:3. Som profet förmedlade Barnabas uppmuntran och tröst. Han tar hand om Paulus, se Apg 9:27, blir en av ledarna i den första församlingen och reser senare tillsammans med Paulus, se Apg 13:1-3. Barnabas var en god man, fylld av den helige Ande och full av tro, se Apg 11:24.]