1  [Den kristna församlingen i Jerusalem bestod fortfarande enbart av judar som börjat tro på Jesus som Messias. Den största gruppen var hebreisktalande judar, födda i Jerusalem och Judéen. Den andra gruppen var inflyttade grekisktalande judar. Det fanns även proselyter, icke-judar som konverterat till judendomen vid vuxen ålder. Ett sådant exempel var Nikolaus, se vers 5. Som det ofta blir vid snabb tillväxt uppstod praktiska problem.]

Vid den tiden, när antalet lärjungar (efterföljare) växte, började de [utlandsfödda inflyttade] grekisktalande judarna lågmält klaga på de hebreisktalande [infödda judarna]. De grekisktalande änkorna blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen (ordagrant ”diakonia”, den dagliga hjälpverksamheten).

[Det var vanligt att grekisktalande judar runt om Medelhavet flyttade till Jerusalem för att leva sina sista år i den heliga staden. De hade sina egna synagogor, se vers 9, och var språkligt och kulturellt skilda från de hebreisktalade judarna. Då som nu dog ofta mannen före kvinnan. De grekisktalande änkorna var extra utsatta eftersom man ofta lämnat familj och släkt när man flyttat. Det är inte otroligt att många av dessa grekisktalande kvinnor hade blivit frälsta och gått med i den nya rörelsen. Dorkas var en av dem, se Apg 9:39.

Distributionen av medel verkade till en början skett av apostlarna, se Apg 4:35. Som texten indikerar hade uppgiften lämnats över till den hebreisktalande gruppen som var i majoritet. Det är inte otroligt att man följde de judiska sederna för att hjälpa de fattiga med två typer av hjälpinsatser. Fattiga judiska invånare fick veckovis hjälp som kallades ”guppah”. Den gavs varje fredag och räckte till fjorton måltider. Det fanns också en daglig hjälp som kallades ”tamhuy” som riktade sig till andra inflyttade. Mat och dryck levererades till dem som hade behov. Det är inte svårt att se hur man på grund av språkskillnader, antagligen omedvetet, förbisåg en del grekisktalande änkor i den dagliga matutdelningen.]

2 Då kallade de tolv [apostlarna] samman alla lärjungarna och sade: ”Det är inte rätt (bra) om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden [och dela ut mat]. 3 Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. 4 Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.” 5 Det förslaget tyckte alla var bra (det behagade alla samlade). [Apostlarna ger ett förslag som hela församlingen, både de grekisktalande och de hebreisktalande judarna, godkänner.] De valde:

Stefanos [som betyder ”krönt”],

Filippus [som betyder ”en som älskar hästar”].

Prokorus [som ordagrant betyder ”framför kören”, dvs. en körledare, kan ha varit titeln ”körledaren” snarare än hans riktiga namn].

Nikanor [som betyder ”segrare”].

Timon [som betyder ”ärbar”].

Parmenas [som betyder ”en som står fast”].

Nikolaus [som betyder ”folkets segrare”],

[Samtliga sju förslag på män hade grekiska namn och tillhörde antagligen den grekisktalande judiska gruppen. Att ta hand om de faderlösa och änkorna är en viktig uppgift, se 2 Mos 22:22; Jak 1:27. Dessa sju män tjänade även på andra områden. I nästa stycke läser vi hur Stefanos ber för sjuka. När han dödas och en kraftig förföljelse bryter ut rör sig Filippus norrut till Samarien. Där verkar han som en evangelist och många kommer till tro, se Apg 8:5-8. Han kallas ofta evangelisten Filippus för att inte blandas ihop med aposteln med samma namn som var en av de tolv, se Luk 3:1; 6:14.]

6 Man förde fram dem inför apostlarna som bad och lade händerna på dem [bekräftade och välsignade deras tjänst]. 7 Guds ord fortsatte att spridas och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även ett stort antal präster började lyda tron [på Jesus som Messias]. [Tro och lydnad hör ihop, se Apg 5:32; Rom 1:5.]

[Vid den här tiden tjänstgjorde totalt närmare 20 000 präster och leviter i templet. De var indelade i 24 avdelningar. Varje avdelning utförde tempelsysslorna under en veckas tid, fem gånger under året. Tre av dessa tillfällen var under de stora högtiderna då alla präster tjänstgjorde tillsammans. De flesta präster och leviter bodde inte i Jerusalem, se Luk 1:39-40; 10:30-32. Många av dessa var fattiga och försörjde sig på egen hand och hade lite gemensamt med den religiösa överklassen som saddukéerna representerade. Det stora antal präster som kom till tro kom antagligen från denna fattiga grupp. Antalet måste ha varit hundratals, om inte tusentals och detta måste ha väckt de judiska ledarnas avund.]

8  [Nu sker en vändpunkt i Apostlagärningarna. Detta är tredje gången Stora rådet tar in kristna till förhör. Det första slutade i en varning, se Apg 4:21, det andra i trettionio piskslag, se Apg 5:40. Stefanos, som är en av de sju medarbetarna i vers 5, blir den första martyren som dödas för sin tro. Stora rådet, som också kallas Sanhedrin, var det högsta judiska beslutande organet med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna. Man sammanträdde i en sal i norra delen av templet.]

Stefanos, full av nåd (gudomlig välsignelse, favör) och kraft (styrka), utförde ständigt under (som väckte förundran) och tecken (mirakler som bevisar Guds existens och hans karaktär) bland folket. 9 Då gick några emot Stefanos för att ifrågasätta (argumentera med) honom. De kom från:

Synagogan som kallades ”De frigivnas synagoga” [dessa judar hade troligtvis varit slavar i Rom men blivit frigivna],

och från Kyrene och Alexandria [synagogan med judar från dessa två afrikanska städer],

och från Kilikien och provinsen Asien [synagogan med judar från dessa två landskap i nuvarande Turkiet].

[I Jerusalem fanns enligt rabbinska traditionen 480 olika synagogor ordnade efter olika nationaliteter. Det krävdes tio män för att starta en synagoga. En del hade egna byggnader, men de flesta samlades i hemmen. Det är inte konstigt att det var dessa inflyttade judar som blev de främsta motståndarna till Stefanos. Den judiska tro som de hade bekänt och fått lida för i världen var nu hotad av hans undervisning här i judarnas huvudstad Jerusalem.]

10 Dock kunde de inte stå emot den vishet och den Ande som han talade med. 11 Då lejde de i hemlighet några män och instruerade dem att säga att de hade hört honom tala hädiska (aggressiva) ord mot Mose och Gud. 12 På det sättet lyckades de jaga upp folket, så väl som de äldste och de skriftlärda, och överföll (arresterade, fängslade) honom och förde honom inför Stora rådet. 13 Där förde de fram falska vittnen som sade: ”Den här mannen slutar inte att göra anklagelser mot denna heliga plats och lagen [Mose lag]. 14 Vi har hört att han har sagt att den där Jesus från Nasaret ska riva ner och förstöra denna plats, och ändra de stadgar som Mose har gett oss.”

[Anledningen till att man förde fram falska vittnen var att Stora rådet inte hade mandat att anklaga någon på eget initiativ. Det krävdes att vittnen begärde att få sin sak prövad för att fallet skulle tas upp.]

15 Alla som satt i rådet fäste sina ögon på honom, och såg att hans ansikte var som en ängels ansikte.