23
1 [Stora rådet sammanträdde i ett rum på den inre tempelgården. Enligt Talmud låg det på den norra sidan av tempelbyggnaden och kallades ”stenhallen” eller ordagrant ”kammaren av huggen sten”. Deltagarna satt i en halvcirkel och den åtalade stod i mitten framför dem.]
Paulus fäste ögonen på Stora rådet [på de 71 samlade medlemmarna] och sade: ”Bröder, jag har levt inför Gud (som en Guds medborgare) med rent samvete (gott uppsåt) intill denna dag.” [Paulus har varit trogen sin övertygelse, se Fil 3:6; Heb 10:22; 1 Tim 1:12-15.] 2 Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid Paulus att slå honom på munnen [för att tysta honom och markera den hädelse han nyss uttalat].
[Då som nu är en anklagad person oskyldig ända tills han förklarats skyldig. Att då straffa Paulus innan han var dömd var emot lagen, se 4 Mos 19:15. Jesus blev också slagen på munnen, se Joh 18:22-23.
Ananias var överstepräst från 48 e.Kr. till omkring 58 e.Kr. Ananias var känd för att ta mutor och förskingra offrade medel. År 52 blev han sänd till Rom av Syriens ståthållare Quadratus för att utfrågas inför kejsaren Claudius gällande våldsamheter han beordrat. Hans pro-romerska politik gjorde honom illa omtyckt av hans landsmän. Han blev brutalt mördad under en judisk revolt 66 e.Kr.]
3 [Paulus använder samma ord ”slå” när han svarar. Han förbannar inte Ananias, men han uttalar en dom över honom.] Då sade Paulus till honom: ”Gud ska slå dig, din vitkalkade vägg [hycklare]! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men du bryter mot lagen när du befaller att de ska slå mig.” [Jesus använde liknande uttryck om vitkalkade gravar för att beskriva fariséernas hyckleri och religiösa skådespel, se Matt 23:27. Se även Hes 13:10-16.]
4 De som stod bredvid [som blivit uppmanade att slå honom] frågade: ”Förolämpar du Guds överstepräst?”
5 Paulus svarade: ”Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet [i 2 Mos 22:28]: En ledare för ditt folk ska du inte förbanna.”
[Det är möjligt att Paulus talar ironiskt att han inte visste att en överstepräst kunde agera så mot lagen. Det var inte ovanligt att använda ironi, se 1 Kor 4:8-13; 1 Kung 18:27. Det kan också vara så att han inte vet vem som är överstepräst, då Paulus har varit borta från Jerusalem under tio års tid. Under religiösa ceremonier bar översteprästen speciella kläder, men här i detta extrainkallade möte som den romerska befälhavaren sammankallat var det troligen inget som särskilde översteprästen. Det kan också varit så att någon annan ledde själva mötet. Ett annat förslag är att Paulus såg dåligt, men eftersom han nyligen tittat noga på dem är det inte troligt, se vers 1. Att Ananias är den som befaller de närmast Paulus att slå honom, talar för att Paulus måste förstått att han var någon form av ledare. Även Lukas som skriver ner denna berättelse identifierar Ananias som överstepräst.]
6 Paulus visste att en del av dem var saddukéer och de andra fariséer, så sade han med hög röst i Rådet: ”Bröder! Jag är farisé och son till fariséer. Jag står inför rätta här på grund av hoppet om de dödas uppståndelse (anledningen till rättegången är att jag tror på uppståndelsen och ett evigt liv).”
7 När han sade detta utbröt en hetsig diskussion mellan fariséerna och saddukéerna, och de församlade delades i två läger. 8 Saddukéerna [som var i majoritet i Sanhedrin] säger nämligen att det inte finns någon uppståndelse eller några änglar eller andar, medan fariséerna erkänner [sin tro på] allt detta. 9 Ett stort uppror (tumult) startade, och några av de som tillhörde fariséernas parti stod upp och argumenterade för sin sak [de dödas uppståndelse]. De sade: ”Vi ser inget ont (fel) hos denne man. Men om en ande har talat med honom eller en ängel ...” [Meningen avslutats inte och är en s.k. aposiopesis. Antagligen blir det sådant tumult att fariséerna avbryts mitt i sitt anförande.] 10 Diskussionen (striden) blev allt häftigare, befälhavaren var rädd att de skulle slita Paulus i stycken, så han befallde vaktstyrkan att gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen [Antoniaborgen].
[Enligt romersk lag fanns det tre olika häktningsförfaranden:
- Custodia publica – allmänt häkte i fängelsehålor. Paulus och Silas var i sådant förvar i Filippi, se Apg 16:24.
- Custodia libera – fri under uppsikt. Högre uppsatta kunde få denna typ av häktesorder.
- Custodia militaris – häktad under militär uppsikt. En soldat avdelades för att vakta fången med sitt liv. Hans vänstra hand var kedjad till fångens högra hand. Fången hölls ofta i soldaternas kasern, men kunde ibland få bo i ett eget hus men under uppsikt av sin vakt, vilket var fallet för Paulus under hans första fångenskap i Rom. Under de två åren i Caesarea verkar Paulus också haft handbojor, se Apg 26:29.
Här i Antoniaborgen hölls Paulus i Custodia militaris.]
Jesus uppmuntrar Paulus
11 Under natten kom Herren [Jesus själv] och stod bredvid Paulus och sade: ”Var vid gott mod (var inte rädd) Paulus, du har troget vittnat om mig i Jerusalem, och på samma sätt ska du också göra i Rom.”
[Jesus besöker Paulus som sitter fängslad i Antoniaborgen. Kallelsen som blev tydlig i Efesos, se Apg 19:21, och som bekräftats av Anden flera gånger, se Apg 21:4; 21:11-14, bekräftas nu på nytt av Jesus själv.]
Planer på att döda Paulus
12 När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka [någonting] förrän de hade dödat Paulus. 13 Det var mer än fyrtio man som var med i den sammansvärjningen.
14 De gick till översteprästerna och de äldste och sade: ”Vi har svurit en strikt ed (som involverar en gudomlig förbannelse) att inte smaka något förrän vi har dödat Paulus. 15 Nu kan ni tillsammans med Rådet meddela befälhavaren att han ska skicka ner Paulus till er. Låt honom tro att ni vill undersöka hans sak närmare. Vi står redo att döda honom innan han kommer fram.”
[Kanske var det samma judar från Efesos som startade upploppet några dagar tidigare, se Apg 21:27, som gått samman för att döda Paulus. Ordet för ”ed” som används här är inte det vanliga ordet utan är ett starkare uttryck som ordagrant betyder ”att förbanna”. Denna typ av ed kunde lyda: ”Låt Gud straffa och förbanna oss om vi inte uppfyller detta löfte.”]
Planen avslöjas
16 Men Paulus systerson fick höra talas om bakhållet, och han kom till fästningen och gick in och berättade det för Paulus. 17 Då kallade Paulus till sig en av officerarna (centurionerna) och sade: ”Ta den här unge mannen till befälhavaren. Han har något att berätta för honom.”
18 Officeren tog med honom till befälhavaren och sade: ”Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig. Han har visst något att berätta för dig.”
19 Befälhavaren tog hans hand [vilket antyder att Paulus systerson var i yngre tonåren], gick avsides med honom och frågade: ”Vad är det du vill rapportera till mig?”
20 Han svarade: ”Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till Rådet i morgon och låta dig tro att de ska utreda hans sak närmare. 21 Men låt dem inte övertala dig, för mer än fyrtio av dem ligger i bakhåll för honom. De har svurit en ed att varken äta eller dricka förrän de dödat honom, och nu står de och väntar på att du ska säga ja till deras begäran.”
22 Befälhavaren skickade i väg den unge mannen med uppmaningen: ”Tala inte om för någon att du har avslöjat det här för mig.”
Förberedelser för att undsätta Paulus
23 Därefter kallade han till sig två av sina officerare och befallde dem: ”Ha tvåhundra soldater redo att gå till Caesarea i kväll vid niotiden (tredje timmen efter mörkrets inbrott), dessutom sjuttio ryttare och tvåhundra spjutbärare. 24 Skaffa riddjur också, och låt Paulus sitta upp så att han kommer oskadd till ståthållaren Felix.”
[Markus Antonius Felix var ståthållare i Judéen 52-60 e.Kr. Hans residens var i provinsens administrativa huvudstad, Caesarea vid Medelhavet. Som ståthållare i Judéen styrde han med järnhand. Han blev återkallad av Nero till Rom sedan han anlitat rånare för att döda översteprästen Jonathan. Han var gift tre gånger. Den romerske historiken Tacitus skriver att Felix hängav sig åt grymhet och lust som en kung, men hade en slavs sinne, se Tacitus Historiae 5.9.]
25 Han skrev även ett brev med följande innehåll:
26 [Avsändare:] Claudius Lysias.
[Mottagare:] Den högt ärade ståthållaren Felix.
Hälsningar!
27 Den här mannen hade gripits av judarna, och de skulle just ta livet av honom när jag kom med min trupp och befriade honom. Jag hade fått reda på att han var romersk medborgare. 28 Eftersom jag ville veta vad de anklagade honom för, förde jag ner honom till deras Stora råd. 29 Då fann jag att anklagelserna gällde tvistefrågor i deras lag och att han inte var anklagad för något som ger dödsstraff eller fängelse. 30 När jag sedan blev underrättad om en sammansvärjning mot mannen, sände jag honom genast till dig. Jag har också uppmanat hans anklagare att föra sin talan mot honom inför dig.
Paulus förs till Caesarea
31 Soldaterna tog då med sig Paulus enligt ordern de fått och förde honom under natten till Antipatris. [Halvvägs till Caesarea, sex mil från Jerusalem.] 32 Nästa dag lät de ryttarna fortsätta med honom och återvände själva till fästningen [Antoniaborgen i Jerusalem]. 33 Ryttarna [fortsatte de sista fyra milen och] kom till Caesarea, lämnade fram brevet till ståthållaren och överlämnade Paulus till honom.
34 Felix läste det och frågade från vilken provins han var. När han fick veta att han var från Kilikien, 35 sade han: ”Jag ska höra dig när dina anklagare också har kommit.” Sedan befallde han att Paulus skulle stå under bevakning i Herodes palats.