1  [Dareios första regeringsår började 539 f.Kr. då han tog över Babylon, se Dan 5:31. Händelserna i detta kapitel sker tolv år efter Daniels andra vision som återges i kapitel 8. Daniel är nu i 80-årsåldern.]

Detta hände under Dareios första regeringsår [omkring 539 f.Kr.]. Han var Ahasverus (på grekiska ”Xerxes”) son och en ättling av mederna [en folkgrupp inom det Persiska riket]. 2 Under Dareios första år som kung läste jag, Daniel, skrifterna [bl.a. Jeremia, Jesaja, Moseböckerna och Psaltaren]. Jag lade märke till Herrens ord till profeten Jeremia att antalet år som Jerusalem ska ligga i ruiner hade förutsagts. Det var 70 år.

[Profeten Jesaja nämner Kyros vid namn två hundra år tidigare, se Jes 44:28; 45:13. Jeremia hade profeterat om det judiska folkets 70-åriga fångenskap i Babylon, se Jer 25:10-11. Den första profetian kom 605 f.Kr., samma år som Daniel och hans vänner blev bortförda till Babylon, se Jer 25:1. Daniel hade säkert sett och hört Jeremia predika i Jerusalem innan han som tonåring deporterades till Babylon.

Jeremia är kvar i Jerusalem och skriver flera brev till sina landsmän i Babylon. I ett brev, troligen skrivet inte så långt efter att Jerusalem erövrats 597 f.Kr., se Jer 29:1-2, påminner han om att när 70 år har gått för Babel ska judarna föras tillbaka till sitt land och att Gud vill ge dem frid, en framtid och ett hopp, se Jer 29:10-13. När Daniel nu läser dessa skrifter har han varit i Babylon i 66 år. Daniel inser att det bara är några år kvar innan det Jeremia profeterat ska ske. Det visar sig att samma år som Daniel skriver detta kommer Kyros tillåta judarna att återvända, och en första grupp reser så småningom tillbaka för att bygga upp templet. Uppmaningen till bön i Jer 29:12-14 är en av anledningarna till att Daniel börjar be när han läst detta. Senare kommer även Sakarja att referera till en 70-årsperiod från templets förstörelse 586 f.Kr. fram tills det var uppbyggt igen och invigdes 516 f.Kr.

Det är intressant att se Daniels syn på skrifterna. Redan på 500-talet f.Kr. refererar han till Jeremia som Guds ord. Han citerar även från Moseböckerna och Psaltaren i sin bön. Se också 2 Krön 36:20-22. Jeremia hade förutsagt 70 års fångenskap, och Daniel trodde på ett bokstavligt uppfyllande av det profetiska ordet.]

3 Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud (Adonai Elohim). [Daniel riktade sin blick mot himlen, se 1 Kung 8:22; Joh 17:1.] Jag sökte honom i bön och vädjanden (enträgna, ödmjuka och innerliga böner om nåd) och fastade i säck och aska. [Daniel följde den judiska seden att ta på sig obekväma sträva kläder av get- eller kamelhår och strö aska på huvudet. En yttre handling som visar inre sorg och genuin bön, se 1 Mos 37:34; Neh 9:1; Est 4:1, 3; Jes 58:5; Jer 49:3; Hes 7:18; Joel 1:8; Matt 11:21.] 4 Jag bad till Herren min Gud (Jahve Elohim) och bekände [prisade Guds storhet och erkände min personliga synd och mitt folks synd]:

”O Herre min Gud (Adonai El), den store och skrämmande (som inger vördnad och respekt), du som håller fast vid förbundet och nåden mot dem som älskar dig och håller ditt bud. [5 Mos 7:9] 5 Vi har

6 Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, våra ledare (furstar), våra förfäder (fäder) och till allt folket i landet.

7 Herre (Adonai), du är rättfärdig – vi är vanärade (har skam). [Hebreiskan har en stark kontrast: ordagrant ’till dig rättfärdighet – till oss skam’. Sedan fångenskapen och Jerusalems förstörelse 586 f.Kr. var Israel offentligt vanärade bland hednafolken.] Så är det idag med Juda folk, Jerusalems invånare och hela Israel, både de som bor nära och de som bor långt borta i alla de länder dit du har fördrivit dem, eftersom de var trolösa mot dig. 8 Vi måste skämmas (till oss skam). Våra kungar, ledare (furstar) och våra förfäder (fäder) skäms, för vi har syndat mot dig.

9 Hos Herren vår Gud finns barmhärtighet (oändlig nåd) och förlåtelse (Ordagrant: ’till Adonai vår Elohim finns barmhärtigheter och förlåtelser’, pluralformen förstärker Guds stora barmhärtighet och hans överflödande förlåtelse), även om vi har gjort uppror mot honom. 10 Vi har inte lyssnat till Herren vår Guds röst. Vi har inte följt (vandrat efter) den undervisning som han gav oss genom sina tjänare profeterna. [Jer 3:13; 26:4; 32:23]

11 Hela Israels folk övergav din undervisning (korsade en gräns) och vek av [bort från din väg], och vägrade lyda (lyssna till din röst). Det är anledningen till den förbannelse och ed som står i Mose, Guds tjänares, undervisning (Tora) [5 Mos 28:64-68], eftersom vi har syndat mot dig. 12 Han höll sina ord som han hade talat mot oss och våra ledare som styrde över oss. [Ordagrant ’domare som dömde oss’, men syftar troligen på alla ledare, se vers 6, som medvetet hade lett folket bort från Gud.] Herren lät en stor olycka (denna ondska, lidande) [den pågående exilen] komma över oss. Inget liknande har skett under himlen som det som har hänt med Jerusalem. [Jer 35:17; 36:31] 13 Just precis som det står skrivet i Mose lag (undervisning), kom allt detta onda (denna olycka) över oss. Trots detta har vi ännu inte försökt försona oss med Herren vår Gud. [Ordagrant ’blidka hans ansikte’, att vända sitt ansikte mot någon är ett tecken på favör och välvilja.] Vi har inte vänt oss bort från (slutat med) våra missgärningar (synder) och börjat söka (fråga efter, lyda) din sanning [dina levnadsregler och din moral i din undervisning]. 14 Därför vakade Herren över olyckan (som en vaktpost, och tillät den komma). [Citat från Jer 1:12. Ordet ”vaka” är ovanligt och kan användas både i betydelsen att vara på vakt mot att något ska ske, eller vaka och vänta efter att ha förberett något som ska ske. Ett exempel där ordet används så är just i Jeremia, som Daniel just har läst, där Gud vakar för att riva ner men även bygga upp, se Jer 31:28.] Herren vår Gud är rättfärdig i allt han gör, men vi lyssnade inte på hans röst.

15 Herre, vår Gud, du använde din kraft (använde din starka hand) och förde ditt folk ut ur Egypten [2 Mos 12-15]. Det gjorde att ditt namn blev känt, som det är än idag. Men vi har syndat och varit gudlösa. [Versen är en sammanfattning av Jer 32:17-23, den bok som Daniel blivit berörd av och rört honom till denna bön, se Dan 9:2.] 16 Herre, för all din rättfärdighets skull (eftersom du alltid gör det som är rättvist och rätt), vänd bort din vrede och ilska från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. På grund av våra synder och våra förfäders (fäders) skuld blir Jerusalem och ditt folk hånat av alla folk omkring oss. [Jer 29:18] 17  [Daniel har bett om staden Jerusalems upprättelse, se vers 16, nu fortsätter han att be för templets återuppbyggande.] Nu, vår Gud! Hör din tjänares bön och vädjanden (enträgna, ödmjuka och innerliga böner om nåd). Låt ditt ansikte lysa över din helgedom [templet i Jerusalem] som ligger i ruiner. [5 Mos 6:25]

18 Böj ditt öra (lyssna noga) och hör! [Min bön till dig, men även folkets hån, se vers 16.]

Öppna dina ögon och se på vår ödeläggelse [städer i ruiner i vårt land] och staden [Jerusalem],

Det är inte på grund av våra egna rättfärdiga handlingar vi kommer till dig med våra vädjanden (enträgna, ödmjuka och innerliga böner om nåd),

[Här, och i vers 9, används ”rachamim”, ett av flera hebreiska ord för nåd och barmhärtighet. Ordet förekommer bara i plural i Bibeln. Det illustrerar hur Guds nåd är oändlig. Ett ord som inte finns i singular är omöjligt att räkna. Det har ingen början och inget slut. Detta ord visar på den dimensionen i nåden som gör den obegränsad.]

19 O Herre hör [vår bön]!

O Herre förlåt [vår synd]!

O Herre agera!

Dröj inte, min Gud,

[inte för min skull utan] för din skull,

20 Medan jag fortfarande talade, bad och bekände min synd och mitt folk Israels synd inför Herren, min Gud, och bar fram min bön inför Guds heliga berg 21 kom Gabriel till mig. [Innan Daniel avslutat sin bön sänder Gud bönesvaret.] Jag hade sett honom i den förra synen [tolv år tidigare, se Dan 8:1]. Han kom när jag var alldeles utmattad, vid tiden för kvällsoffret [klockan 15-16], medan jag fortfarande talade och bad. [Ordet ”alldeles utmattad” kan också betyda ”flygande hast”, och i så fall beskriver det hur Gabriel kom snabbt. Båda översättningarna är möjliga, men tröttheten utifrån bön och fasta verkar ändå stämma bättre i sammanhanget, se Dan 9:3; 10:2, 8.]

22  [Ängeln] Gabriel undervisade mig och sade: ”Daniel, jag har kommit för att ge dig insikt och undervisning (hjälp att förstå). 23 Redan när du började vädja (i bön om nåd) [idag], gick ett ord [bönesvar] ut, och jag har kommit för att förmedla det, för du är högt älskad (dyrbar). Ge akt på ordet (lyssna noga) så att du kan förstå uppenbarelsen.

24  [Gabriel kommer att tala om 70 sjuperioder som rör det judiska folket. Hebreiskan använder ordet ”shavuim” som betyder 7 av något slag. Det anger en tidsperiod på 7 utan någon enhet på samma sätt som ”ett dussin” på svenska kan syfta på 12 stycken av något vad som helst. Sjuperioderna kan syfta på 7 år, 7 dagar, 7 månader eller en symbolisk ”fulländad” tid. År är dock den mest troliga enheten, i inledningen talas t.ex. om 70 år. Ett vanligt uttryck för en sådan här ”sjuperiod” eller vecka av år är då ”årsvecka”. En för judarna välbekant sjuårsperiod var också det sjunde sabbatsåret för landet då åkrarna skulle ligga i träda, se 3 Mos 25:1-6. Vart sjunde sådant år, dvs. det 49:e året, var ett jubelår. Det var ett år då hela samhället fick en nystart – alla lån avskrevs och landområdena återgick till sina ursprungliga ägare, se 3 Mos 25:7. Detta system med både plan- och marknadsekonomi säkerställde att även om föräldragenerationen gjort dåliga val skulle inte barnen behöva ärva deras skulder. När Mose fick denna förordning kom det också med en varning att om det judiska folket inte höll denna princip skulle de bli kringspridda bland folken, se 3 Mos 26:33-35; Jer 34:12-22.

Systemet med sabbatsår började gälla när israeliterna kom in landet, se 3 Mos 25:2. När Salomo började bygga templet var det 480 år efter uttåget ur Egypten, se 1 Kung 6:1. Samma varning om att folket skulle bli kringspridda ger Gud till Salomo, se 1 Kung 9:6-9. Det nämns att Salomo tog ut höga skatter av folket och troligtvis hölls inte dessa sabbatsår, se 1 Kung 5:13-14; 12:6-11. Detta resulterar i Jerusalems belägring 605 f.Kr. och Jerusalems fall 586 f.Kr. Det är värt att notera att det norra riket faller redan 722 f.Kr. Deras avfall var större än det södra rikets. De höll inte ens sabbaten en gång i veckan eller de andra högtidsdagarna, vilket kan vara anledningen till att deras tid rann ut snabbare.

Stora profetiska händelser har skett vart 490/500 år i Israels historia:

I själva definitionen av jubelår finns en viss osäkerhet i formuleringen om jubelåret ska inkluderas eller läggas till det 49:e året så att cykeln blir 50 år. Det gör att cykeln kan variera mellan 490 och 500 år. De 40 åren i ökenvandringen verkar inte räknas med, vilket gör att det finns en marginal, se 1 Kung 6:1.]

Sjuttio sjuperioder [70 årsveckor vilket motsvarar 490 år] är bestämda (ordagrant ’ristade’ eller ’utskurna’) över ditt folk [det judiska folket] och din heliga stad [Jerusalem]. [En bestämd tidsperiod är ’utskuren’ som specifikt berör det judiska folket, Jerusalem och Israel. Anledningen är:]

[Det allra heligaste syftar troligtvis på templet, och då specifikt på Gudsstaden och det framtida templet i Jerusalem. Hesekiel var samtida med Daniel och hans syn i kap 40-48 var inte okänd.]

25  [Nu delas de 70 sjuperioderna in i tre grupper: 7, 62 och 1. Den sista delen har två halvor.]

Det ska du veta och förstå att från det att ett ord (en order) om att

Under 62 sjuperioder [434 år]

26 Efter de 62 sjuperioderna [434 år] ska en smord (Messias) bli avlägsnad (utrotad, avrättad, se 3 Mos 7:20; Jes 53:8),

[Kungar i Israel smordes, så en smord eller en messias kan både syfta på en ”vanlig” kung och den kommande Messias. Även Kyros kallas ”min smorde” i Jes 45:1. Den sista delen är inte helt tydlig. Vad är det han inte ska ha längre? Utifrån sammanhanget så ska denne kungen upphöra att ha rollen som kung/messias för sitt folk. Det går också att tolka ”inte ha något” som att han ska avrättas fattig och utblottad. Ur ett messianskt perspektiv kan denna vers beskriva hur Jesus kom som en tjänare för att dö för världens synd, utblottad på korset.]

Staden och helgedomen [Jerusalem och templet] ska förstöras av en kommande ledares folk [trupper],

[Templet vanhelgades 167 f.Kr. av Antiochos IV Epifanes. År 70 e.Kr. förstörde romarna Jerusalem och templet, något som även Jesus förutsade, se Luk 19:44.]

Ända till slutet är det bestämt (inristat) [förutbestämt genom Guds beslut, se Jes 10:23; 28:22]

27 Han [en framtida ledare – antikrist] ska sluta en stark överenskommelse (pakt)

Efter en halv sjuperiod [3,5 år] ska han avskaffa slaktoffer och matoffer.

På styggelsers vinge ska förödaren komma.

[En vinge är en bild på något som sprider ut sig och täcker allt, se Jes 8:8. En annan tolkning är att det är i en del av templet, en ”vinge” av byggnaden.]

Detta ska fortgå tills det fast bestämda slutet utgjuts [ett gudomligt straff kommer, se vers 11] över förödaren.”

[När Daniel får denna uppenbarelse ligger Jerusalem och templet i ruiner. Det måste ha varit en uppmuntran att höra att staden och templet skulle byggas upp igen, men också smärtsamt att en ny ödeläggelse förutsades och att svåra tider är bestämda till slutet.

Det finns många olika tolkningar och spekulationer kring vad de sjuttio sjuperioderna står för. Detta repetitiva mönster som är vanligt i Bibelns profetior kan vara en hjälp för tolkningen. T.ex. vanhelgades templet 167 f.Kr. av Antiochos IV Epifanes, återinvigdes 164 f.Kr. för att på nytt ödeläggas 70 e.Kr. av romarna. Det som är klart är att tidsperioden gäller det judiska folket och Jerusalem, se vers 24. Profetian börjar med att deklarera sex saker som ska ske för det judiska folket under 70 sjuperioder – vilket troligtvis motsvarar en period på 490 år. Denna period är i sin tur uppdelad i tre perioder 7 + 62 + 1, där den sista delen har två halvor. Översatt till år motsvarar det 49 + 434 + 3,5 + 3,5 år.

Jesus refererar till den sista delen av denna syn som en framtida händelse, se Matt 24:15. Paulus skriver om det som något som ännu inte skett, se 2 Tess 2:4. Även kopplingen till ”en halv tid” och 3,5 år i Uppenbarelseboken pekar på att det rör ändens tid, se Upp 11:2-3; 12:6, 14; 13:5. Vad det gäller startpunkten så säger vers 25 att det är från ett ord om att bygga upp Jerusalem igen. Tre förslag är vanliga:

Judisk ortodox syn

En vanlig judisk tolkning är att utgå från 605 f.Kr. Lägger man till 434 år hamnar man på år 171 f.Kr. Det är sedan 7 år fram till 164 f.Kr. då templet renas. De 49 åren syftar på tiden det tog att färdigställa templet och inkluderas i de 434 åren. Enligt detta synsätt är denna profetia uppfylld.

Messiansk syn

Den som tror på Jesu ord i Matt 24:15 och även ser att uppenbarelsen är messiansk startar räkningen vid någon av de tre kungörelserna. Slutdatumet hamnar då vid Jesu födelse eller intåg i Jerusalem. De flesta av kyrkofäderna ansåg att denna uppenbarelse syftade på Messias. Just dessa verser i Daniel kan ha varit anledningen att det fanns en messiansk förväntan omkring år 0. Den grupp som kallades ”Herodianer” på Jesu tid, se Mark 3:6, såg Herodes som en smord kung, en messias. Några år efter Jesu födelse kom stjärntydare från öst, troligtvis judiska ättlingar från Babylon som kände till Daniels profetior, se Matt 2:1-2. Symeon och Hanna väntade på Herrens smorde, se Luk 2:25-26, 36-38. I synagogan i Nasaret läser Jesus från Jesaja om jubelåret och att Skriften är uppfylld, se Luk 4:21

De flesta med denna tolkning slår ihop 7 + 62. Summan blir då 69 sjuperioder, vilket motsvarar 483 år. Beroende på startpunkt och hur man räknar blir resultatet olika. I korthet kan man säga att det finns tre huvudspår beroende på de tre olika startåren som finns:

David L Cooper har visat att det finns vissa otydligheter i tidräkningen i det persiska riket som bygger på den grekiske matematikern Ptolemaios beräkningar. Om det persiska styret inte är 205 år utan bara 123 år blir startpunkten Kyros förordning. I Nehemja och judiska källor som rabbinska verk som Seder Olam finns stöd för en kortare tideräkning. Munken Dionysius som utformade vår tidräkning 525 e.Kr. missade några år. Kristi födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr. Som huvudargument för detta spår är att profeten Jesaja nämner Kyros vid namn som den som ska ge förordningen, se Jes 44:28; 45:13, och att judisk tideräkning är mer tillförlitlig än grekisk.

Denna beräkning använder vanliga solår med 365,25 dagar. I Dionysius tidräkning är det bara ett 1 år mellan 1 f.Kr. och 1 e.Kr., vilket gör att man måste lägga till ett år.

Beräkningen använder sig av månår på 360 dagar, i stället för solår på 365 dagar. Den förste som kom fram till detta var Sir Robert Anderson som arbetade som detektiv på Scotland Yard. Han redogjorde för sina beräkningar i en bok på slutet av 1800-talet. Anledningen till att använda månår kommer från att i Upp 12:6 används 30 dagars månader för att beskriva 3,5 år. Beräkningarna är komplexa eftersom kalendrarna ändras och det finns liknande beräkningar som justerar slutdatumet omkring något år.

Eftersom varken Jesu födelse eller död exakt kan bestämmas finns det en osäkerhet. Den som har denna syn ignorerar inte att vissa delar har uppfyllts som skuggbilder i det som hände Antiochos IV Epifanes.

Det verkar som den profetiska klockan har stannat efter 69 sjuperioder. En sjuperiod återstår. Jesus kom som en lidande tjänare, men kommer även att komma som en kung för att regera. Paulus talar om Israels förhärdelse tills hedningarna i fullt antal har kommit in, se Rom 11:25.]