1 Jesus satte sig i en båt och for över till den andra sidan och kom till sin stad [Kapernaum, i norra änden av sjön Gennesaret].

[Genom att korsa sjön uppfyllde Jesus gadarenernas önskan att lämna deras område, se Matt 8:34.]

2 Just då förde de [fyra män] en lam man på en bår (bädd) till honom [och firade ner honom i huset, se Mark 2:3-4; Luk 5:17-19]. När Jesus såg deras [den sjuke mannens och hans fyra vänners] tro, sade han till den lame: ”Var vid gott mod (var glad och frimodig), mitt barn! Dina synder är förlåtna.” 3 Några av de skriftlärda [från Galileen, Judéen och Jerusalem, se Luk 5:17] sade inom sig [i sina hjärtan, se Mark 2:6]: ”Han hädar.” [Det är ju bara Gud som kan förlåta synder.]

[Mitt i svaret till de skriftlärda riktar Jesus sig till den lame i stället, och meningen avslutas inte i ord, utan genom handling!]

7 Mannen steg upp och gick hem. 8 När folket såg det greps de av fruktan och prisade Gud, som hade gett sådan makt åt människorna.

9  [Matteus, evangeliets författare, beskriver nu sitt eget personliga möte med Jesus.]

Jesus gick vidare [från huset i Kapernaum efter helandet av den lame mannen], och fick se en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset. Han sade till honom: ”Följ mig”, och Matteus steg upp och följde honom.

[Matteus är ursprungligen ett hebreiskt namn, ”Matityahu”, som betyder ”Guds gåva”. Han kallas också Levi som troligen är hans familjenamn, se Mark 2:14; Luk 5:27. Tullstationen låg vid utkanten av staden, antingen vid handelsvägen ”Via Maris” som gick från Damaskus till Medelhavet, eller vid Galileiska sjön där skepp som skulle förtullas anlände från territorier utanför Herodes Antipas styre.

I sin glädje över frälsningen anordnade han en stor fest i sitt hem, se Luk 5:29. När Matteus själv beskriver detta tar han inte med de storslagna detaljerna utan bara att Jesus var på middag i hans hus.]

10 När Jesus sedan låg till bords i hans hus kom många tullindrivare och syndare dit och lade sig till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. 11 När fariséerna fick se det frågade de hans lärjungar: ”Varför äter er mästare med tullindrivare (publikaner) och syndare?”

’Jag vill se barmhärtighet [en villighet att hjälpa dem i nöd],

För jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

[På samma sätt som det är självklart att en doktor rör sig bland sjuka patienter, finns Jesus nära människor som insett att de inte är rättfärdiga utan vet om att de är syndare och behöver omvändelse. Lukas återgivning av samma citat klargör att det handlar om att vända sig bort från syndens väg när man tackar ja till Jesu inbjudan och vill bli hans efterföljare, se Luk 5:32.]

14 Sedan kom Johannes [Döparens] lärjungar fram till honom och frågade: ”Vi och fariséerna fastar ofta [rättrogna judar fastade regelbundet på måndagar och torsdagar], men dina lärjungar fastar inte?” [Kanske råkade Matteus fest infalla på en sådan fastedag.]

[Brudgummen var en vanlig judisk metafor för Gud. Jesus identifierar sig själv som brudgummen som är med dem, precis vad namnet Emanuel betyder, se Matt 1:23.]

16 Ingen sätter en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel (klädesplagg). I så fall skulle den påsatta lappen riva bort ännu mer från manteln och revan bli värre. 17 Inte heller slår man i färskt vin i gamla vinsäckar (lädersäckar), för i så fall skulle vinsäckarna brista och vinet rinna ut, och vinsäckarna blir förstörda (oanvändbara). Nej, färskt vin hälls i nya vinsäckar (som är formbara, grekiska ”kainos”, fokus är på kvaliteten på säcken snarare än åldern) och båda blir bevarade.”

[Vinsäckar var gjorda av läder och användes inte för att konservera vin utan bara för att transportera vinet. På samma sätt ska en troende vara bärare av den helige Ande.]

18  [Nu följer en serie med tre händelser där Jesus helar människor. Jesu makt blir ofta tydligt manifesterad mitt i vardagen i mötet med människor.]

Medan Jesus talade till dem, kom en föreståndare [Jairus, som var föreståndare för synagogan i Kapernaum, se Luk 8:41] och föll ner för honom och sade: ”Min dotter har just dött. Men kom och lägg din hand på henne, så får hon liv igen.” 19 Jesus steg upp och gick med honom och hans lärjungar följde också med.

20 Plötsligt kom en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon närmade sig honom bakifrån [i den täta folkhopen kring Jesus] och rörde vid tofsen (hebreiska ”tsitsit”) på hans mantel, 21 för hon sade gång på gång till sig själv, om jag bara får röra vid hans mantel så blir jag helad (frälst, fri).

[Både den döda flickan och kvinnan var ceremoniellt orena enligt de judiska lagarna. För kvinnan var detta ett nog så stort problem som sjukdomen i sig, eftersom allt hon rörde vid blev orent, se 3 Mos 15:19-33. Hon blev exkluderad från samhället och det är inte otroligt att hennes man också skilt sig från henne på grund av hennes sjukdom.

Som alla judar bar Jesus tofsar i de fyra hörnen på sin yttermantel. Tofsarna, hebreiska tsitsit, var alltid synliga för att påminna om de 613 buden i Torahn, se 4 Mos 15:38-39. Som många andra föreskrifter hade tofsarna ibland bara blivit en religiös statussymbol, vilket Jesus fördömde, se Matt 23:5.

Orsaken till att kvinnan ville röra vid tofsen kan vara bibelordet i Mal 4:2 där det står att ”rättfärdighetens sol”, som syftar på den kommande Messias, ”ska gå upp med läkedom under sina vingar”. Ordet som ofta översätts ”vinge” är samma ord som används för ”hörn” i 4 Mos 15:38 där budet om att bära fyra tofsar på ”hörnen” av sin klädnad instiftas. Hörntofsen är också en symbol på Jesu makt och auktoritet. När David skar av hörntofsen på Sauls mantel hade han tagit kungens auktoritet, se 1 Sam 24:1-7. Ett annat exempel är Rut som bad Boas breda ut sin manteltofs över henne, se Rut 3:9. När kvinnan med blödningar rörde vid Jesu manteltofs rörde hon vid Jesu makt och auktoritet. Normalt sett skulle den som kvinnan rörde vid bli oren; i stället är det kvinnan som blir helad och ren.]

22 Jesus vände sig om och när han fick syn på henne sade han: ”Var vid gott mod (var glad och frimodig) min dotter. Din tro har gjort dig frisk.” På en gång var kvinnan frisk (frälst, räddad, befriad, trygg, bevarad).

[Frasen ”var vid gott mod” säger Jesus även till den lame mannen, se Matt 9:2. Detta är enda tillfället i evangelierna där Jesus tilltalar någon ”dotter”. De kärleksfulla orden lugnar kvinnans rädsla som beskrivs mer detaljerat i Mark 5:33.]

23 När Jesus kom fram till föreståndarens hus och såg flöjtspelarna och folkskaran som höll dödsklagan [ett högljutt tumult, människor hade samlats i huset och på yttergården av medkänsla, men också bara för att ta del av mat och dryck], 24 då sade han: ”Gå härifrån! Flickan [som var tolv år, se Mark 5:42] är inte död, hon sover.” Då hånskrattade de åt honom. 25 Men när folket hade visats ut (ordagrant ”kastats ut”), gick han in och tog flickans hand [vilket gjorde Jesus ceremoniellt oren], och hon steg upp. 26 Ryktet om detta gick ut över hela det området [Galileen och även närbelägna områden].

27 När Jesus fortsatte därifrån [från synagogföreståndaren Jairus hus] följde två blinda efter och ropade: ”Förbarma dig över oss, Davids son.” 28 När han kom till huset [Petrus hus i Kapernaum där han bodde] kom de blinda männen fram till honom. Jesus frågade dem: ”Tror ni att jag kan göra detta?” De svarade: ”Ja, Herre.” 29 Då rörde han vid deras ögon och sade: ”Som gensvar på er tro (förtröstan) ska det ske.” 30 Deras ögon öppnades. Jesus sade strängt till dem: ”Se till att ingen får veta detta.” 31 Men de [trotsade hans bud och] gick ut och spred ryktet om honom i hela det området.

[Varken detta helande eller uppväckandet av Jairus dotter skedde öppet bland folket utan i avskildhet, se Matt 9:23-25. Det verkar som om Jesus inte ville sprida ryktet om helandena som bekräftade att han var ”Davids son”, den Messias som skulle komma. Jesus visste att de med våld ville göra honom till kung, se Joh 6:15.]

32 Just som de var på väg ut fördes en man som var demoniserad och stum till honom. 33 När han hade drivit ut den onde anden, talade den stumme.

[Samma symptom kan ha olika orsaker. Bibeln särskiljer demoniskt inflytande från rent fysiska åkommor och sjukdomar, se Matt 4:24. Orsaken till den här mannens talsvårigheter var demonisk. Det grekiska ordet ”kophos” refererar både till dövhet och stumhet. Här syftar det på talförmågan, eftersom mannen börjar tala när han blivit befriad.]

Folket var förundrat (chockat) och sade: ”Aldrig har man sett något sådant i Israel.” 34 Men fariséerna sade: ”Det är med hjälp av de onda andarnas furste som han driver ut de onda andarna.”

35 Jesus gick omkring i alla städer och byar.

[Det grekiska ordet för stad är ”polis”, och beskriver en stad med mur, till skillnad från byarna runtomkring utan någon befästning. Jesus gick inte bara till de stora städerna utan också till de mindre platserna i Galileen.]

Han undervisade i deras synagogor och predikade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar) och alla slags krämpor (tillfälliga sjukdomar). 36 När han såg folkskarorna, fick han en innerlig medkänsla med dem, eftersom de var rivna (ofredade, ansatta) [av dem som skulle leda dem] och hjälplösa (slagna till marken), som får utan en herde. 37 Då sade han till sina lärjungar: ”Skörden är stor, men arbetarna är få. 38 Bönfall därför (det är en tvingande nödvändighet att ni ber) skördens Herre att han sänder (kastar, driver) ut arbetare till sin skörd.”

[Ordet för be är ”deomai” som uttrycker en bön för ett stort behov, och är enda gången det används i Matteusevangeliet. Grundordet ”deo” betyder att binda och klistra ihop någonting. Det ligger en antydan i ordet att den som ber kopplar ihop sig med bönesvaret för att få se det förverkligat. Vi ser här hur Jesus i nästa vers kallar till sig de tolv lärjungarna och ger dem andlig auktoritet för att börja bärga in skörden.

Det grekiska ordet för ”sända ut” är ”exballo” som ordagrant betyder ”att driva ut”. En ”deomai-bön” beskriver också hur de som redan är kallade behöver få ny glöd och iver i sitt uppdrag att vinna de förlorade.]