1 Tidigt på morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att de skulle döda Jesus. [För en dödsdom krävdes två rättegångar med en dags mellanrum, så detta var ett kort men nödvändigt möte.] 2 De lät binda honom, förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus, [den romerska] ståthållaren.

[Pontius Pilatus ansvarade inför den romerske kejsaren för regionerna Judéen och Samarien, och han bodde i Caesarea vid medelhavskusten. Eftersom Jerusalem ingick i hans område var han stationerad där under de judiska högtiderna för att snabbt kunna avstyra eventuella oroligheter och uppror bland judarna. Antagligen bodde han och hans hustru i Antoniaborgen som ligger i anslutning till tempelområdet i det nordvästra hörnet. Under högtiden fanns även den romerske ståthållaren Herodes Antipas i Jerusalem. Han ansvarade för Galileen och Pereen.]

3 Men när Judas, som hade förrått honom, såg att Jesus var dömd, ångrade han sig (kände sig illa till mods) och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste.

[Ordet för ”ångrade sig” som används här, ”metamelomai”, är inte det vanliga ordet ”metanoia” som används för omvändelse och sinnesändring. Judas kände djup sorg och ånger, men det i sig betyder inte att det var en verklig omvändelse. Petrus sorg ledde till upprättelse, Judas sorg till självmord.]

4 Han sade: ”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod.”

[De trettio silvermynten hade ursprungligen kommit från offrade medel i templet. Trots att det var de religiösa ledarna som gett pengarna till Judas för att förråda en oskyldig man, var de helt blinda för sin egen synd och upptagna i detaljer hur de återlämnade blodspengarna skulle hanteras, se 5 Mos 23:18. Eftersom pengarna inte kunde användas för religiösa syften, och skulle lämnas tillbaka till ägaren, köpte de det fält där Judas hängt sig och lät platsen bli en begravningsplats för främlingar. Rent juridiskt sett var det Judas som köpt fältet, vilket stämmer överens med Apg 1:18.]

9 Då uppfylldes det som sagts av profeten Jeremia:

”De tog de trettio silvermynten,

10 och gav dem i betalning för Krukmakaråkern,

[Matteus som är noga med att visa hur Jesus uppfyller Gamla testamentets profeter citerar fritt från Jeremia 19:1-13 som syftar på samma plats i Hinnomdalen söder om Jerusalem där Judas fält låg. Han tar även med delar från Sakarja 11:12-13 där trettio silvermynt kastas in i templet åt Herren som liknas med krukmakaren. Matteus nämner endast den större profeten, Jeremia, som huvudkälla.]

11  [Matteus återvänder nu i sin berättelse till Jesus som står inför Pontius Pilatus i Antoniaborgen precis norr om tempelområdet. Hans huvudsakliga mål med förhöret är att se om Jesus har brutit mot romersk lag, dvs. om han försökt erövra makten från kejsaren.]

Jesus ställdes nu inför ståthållaren [Pilatus]. Ståthållaren frågade honom: ”Du är alltså judarnas kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger det (det är dina ord, inte mina).” 12 Men när han anklagades av översteprästerna och de äldste [som var där och antagligen läste upp en lång lista med anklagelser hur han brutit både mot judisk och romersk lag, att han var en farlig förrädare mot romerska riket, en rebell, falsk messiasfigur osv.] svarade han inte. 13 Då sade Pilatus till honom: ”Hör du inte hur mycket (vilka allvarliga anklagelser) de beskyller dig för?” 14 Men han svarade inte honom, han sade inte ett ord. Detta gjorde ståthållaren [Pontius] mycket förvånad. [I normala fall brukade den anklagade försvara sig med österländsk iver.]

[Under förhöret med Pontius Pilatus framkommer det att Jesus är från Galileen. Pilatus skickar då Jesus till Herodes Antipas, eftersom Jesus hade varit mest aktiv på hans territorium. Där förhörs Jesus och skickas sedan igen tillbaka till Pontius Pilatus, se Luk 23:1-12.]

15 Under [påsk-]högtiden hade ståthållaren för vana att frige en fånge efter folkets önskan. 16 Det fanns vid den tiden en ökänd (beryktad) fånge som hette Jesus Barabbas [som var en mördare och upprorsmakare mot romerska staten, se Mark 15:7]. 17 När folket nu var samlat frågade Pilatus: ”Vem vill ni att jag ska frige, Jesus Barabbas eller Jesus som kallas den Smorde (Messias, Kristus)?” 18 Pilatus visste att det var på grund av avundsjuka mot Jesus som man hade utlämnat honom.

[Pilatus hade genomskådat fariséernas motiv som var avundsjuka och försöker nu lösa problemet genom att ta hjälp av folkets vilja för att frige Jesus. Namnet Barabbas betyder ordagrant ”en faders son”. Hans fullständiga namn var troligen Jesus Barabbas. Vissa manuskript har det längre namnet, medan andra bara har Barabbas. Folket får nu välja mellan Jesus Barabbas, en faders son som var en falsk messias och Jesus Messias, Guds Son som var den äkta Messias. Här finns även en typologi med de två bockarna på försoningsdagen, Jom kippur. Genom lottkastning sattes den ena fri och den andra blev syndabocken, se 3 Mos 23:27-32; Heb 9:7-12.]

19 Medan han satt på domarsätet fick han detta bud från sin hustru: ”Låt ingenting orätt ske mellan dig och denna rättfärdiga (oskyldiga) man! Jag har lidit mycket (haft en obehaglig upplevelse) i en dröm i dag [på morgonen, eller tidigare under natten] på grund av honom.” [Det är värt att notera att den enda som för Jesu talan under hela rättegången är en hednisk kvinna. Enligt tradition hette hon Claudia Procula.]

24 När Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde sina händer inför folket och sade: ”Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak.” 25 Men hela folket ropade: ”Hans blod må komma över oss och våra barn.” 26 Då frigav han Barabbas, men Jesus lät han prygla och utlämnade honom sedan till att korsfästas.

27 Då förde ståthållarens soldater Jesus till residenset (pretoriet) och samlade hela bataljonen [en romersk kohort som bestod av 600 soldater] omkring honom.

[Pretoriet var det romerska namnet på officersbostaden och kasernen med kaserngården. Det fanns två romerska residens i Jerusalem, Antoniaborgen och Herodes palats. Pontius Pilatus bodde under sina besök i Antoniaborgen intill tempelområdet, och Herodes Antipas bodde i sitt palats i västra delen av staden under sina besök. Jesus blev förhörd av båda dessa som var fiender, men blev vänner denna dag, se Luk 23:12. Här syftas troligen på Antoniaborgen där Pontius Pilatus befann sig.]

28 De tog av honom kläderna och hängde på honom en röd soldatkappa 29 och vred (flätade) ihop en krans (krona) av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp (stav) i högra handen på honom. Sedan föll de på knä för honom och hånade honom och sade: ”Leve judarnas konung!” 30 De spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. 31 När de hade hånat honom tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästa honom.

32 På vägen ut [till Golgata] råkade de träffa på en man från Kyrene som hette Simon, honom tvingade de att bära Jesu kors.

[Den lodräta stolpen var permanent fastsatt vid avrättningsplatsen, som ofta låg på en höjd strax utanför staden. Den dömde fick själv bära tvärslån som vägde 40-50 kg dit. Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära deras bagage och utrustning en romersk mil, 1,5 km. Simon var född i staden Kyrene i Nordafrika. Eftersom han namnges var han antagligen en kristen eller blev det senare, se Mark 15:21.]

33 När de kommit till den plats som kallades Golgata, som betyder platsen för skallarna, 34 gav de Jesus surt vin blandat med myrra [billigt vin som soldaterna brukade dricka, som också användes för att lindra smärta, se Ords 31:6], men när han smakat det ville han inte dricka det.

”Detta är Jesus [från Nasaret],

[De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod ”judarnas konung” på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: ”Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung”, vilket är summan av Mark 15:26, Luk 23:38 och Joh 19:19.]

38 Samtidigt med honom korsfästes också två brottslingar (rövare som rånade och överföll människor), den ene till höger och den andre till vänster om honom.

45 Vid sjätte timmen (klockan tolv) kom ett mörker över hela landet som varade ända till nionde timmen (klockan tre på eftermiddagen). [Detta profeterades i Amos 8:9.] 46 Omkring nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabaktani?” Det betyder: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig (lämnat mig hjälplös)?”

[Jesus citerade från Ps 22:2 på sitt modersmål, arameiska. Upprepning av ”Min Gud, min Gud” beskriver ett starkt känslomässigt engagemang. Eftersom denna strof är psalmens första mening så fungerar den även som en titel för hela psalmen. När Jesus uttalar dessa ord så bär detta associationer till hela innehållet. Inte bara ångesten i början av psalmen utan även vändpunkten i vers 22 ”Du bönhör mig” och Guds ingripande i den sista delen med den avlutande raden i vers 32 ”han har gjort det” som harmoniserar med Jesu sista ord på korset ”det är fullbordat”, se Joh 19:30.]

47 Några av dem som stod där hörde det och sade: ”Den här mannen kallar på Elia.” [Mal 4:5] 48 På en gång sprang en av dem [kanske den romerska officeren som nämns i vers 54] och tog en svamp, och dränkte den med surt vin och satte den på en stav och erbjöd honom att dricka. 49 Men de andra sade: ”Låt honom vara, låt oss se om Elia kommer och räddar (frälser) honom!”

[Förlåten avskilde den allra heligaste delen av templet, se Heb 9:3. Att den revs itu uppifrån betonar att det var Gud som öppnade vägen för människan att ha gemenskap med honom.

Förlåten var vävd i ett stycke och broderad med blå och purpurröda färgtoner, se 2 Mos 26:30-33. Den judiska historieskrivaren Josefus beskriver tyget som magnifikt och hur mönstret och färgerna blev som en bild av universum. De exakta dimensionerna på förlåten är inte kända, men den bör ha haft samma mått som Salomos tempel, vars ytterbredd var 10 meter, se 1 Kung 6:2. Herodes den store ökade höjden, så draperiet kan haft en storlek på omkring 9 x 15 meter. Enligt tidig judisk tradition var tjockleken en decimeter. Även om just det måttet troligen är en överdrift, var draperiet enormt och kunde omöjligt rivits isär av mänsklig hand. Att förlåten brast måste ha gjort djupt intryck på prästerna i templet. Det är intressant att i den judiska skriften, Talmud, nämns flera oförklarliga händelser i templet fyrtio år innan det förstördes 70 e.Kr.]

54 När den romerska officeren (centurionen) och de som höll vakt med honom såg jordbävningen och det som hände, blev de helt skräckslagna och sade: ”Detta var verkligen Guds Son!” [Den militära graden centurion betecknar en officer som har åttio soldater under sig, och det var han som förde befälet vid Golgata.]

[I Markus skildring namnges alla tre kvinnorna, följaktligen är Salome namnet på Sebedeus söners mor, se Mark 15:40. Salome är också troligtvis Jesu mor Marias syster, se Joh 19:25.]

57 På kvällen kom en rik man från Arimatea som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus.

[Han hade ännu inte öppet bekänt detta, se Joh 19:38, antagligen eftersom han fanns med i Stora rådet, se Mark 15:43. Han var född i Arimatea som betyder ”höjd” på hebreiska och var en judisk stad, se Luk 23:51. Staden identifieras ofta med profeten Samuels födelsestad Ramatajim nordväst om Jerusalem, se 1 Sam 1:1. Ramatajim översätts till grekiska Armathaim, vilket är snarlikt Arimatea.]

58 Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp, och Pilatus gav då order om att den skulle utlämnas. 59 Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg 60 och lade den i den oanvända grav som han hade låtit hugga ut åt sig själv i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. [Han hade också hjälp av Nikodemus, se Joh 19:39-42.] 61 Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt mitt emot graven.

62 Nästa dag, det var dagen efter förberedelsedagen [till veckosabbaten eller någon av påskens högtidsdagar], gick översteprästerna och fariséerna tillsammans till Pilatus 63 och sade: ”Herre, vi har kommit att tänka på att när den där bedragaren ännu var i livet sade han: ’Efter tre dagar ska jag uppstå.’ 64 Ge därför order om att graven bevakas under tre dagar, så att inte hans lärjungar kommer och rövar bort honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första.”

[Genomgående under anklagelserna mot Jesus har Matteus refererat till ”översteprästerna och de äldste”, men här är det ”översteprästerna och fariséerna” som kommer till Pilatus. Fariséerna var med i de båda grupper som begärt ett tecken av Jesus då han hade svarat med löftet om ”Jonas tecken”, se Matt 12:38-40; Matt 16:1-4. Det är antagligen denna grupp som nu tänker tillbaka på denna förutsägelse.

De judiska ledarna kom troligtvis till Pilatus tidigt dagen efter förberedelsedagen, efter­som han hade audiens under morgontimmarna. Förberedelsedagen syftar ofta på fredagen som är en förberedelsedag inför sabbaten som börjar på kvällen vid solnedgången. I så fall är ”dagen efter” någon gång fredag kväll fram till lördag kväll, och då troligtvis morgontimmarna på sabbaten. Dock kan förberedelsedagen också syfta på Pesach den 14 Nisan eller den första dagen i det osyrade brödets högtid som är den 15 Nisan.

För att jämföra med något vi känner till så är alltid söndag en röd dag i vår almanacka. Nationaldagen kan infalla vilken veckodag som helst och är också en röd dag. Om den infaller på lördag blir det då två röda dagar på rad, men den kan också infalla en söndag och då sammanfaller högtidsdagarna.]

65 Pilatus svarade: ”Ni har en vaktstyrka. Gå och säkerställ att den bevakas på det sätt ni tycker är bäst.” 66 De gav sig i väg och skyddade graven genom att försegla stenen [med ett romerskt sigill, se Dan 6:17] och vaktstyrkan sattes ut för att hålla vakt.

[Uttrycket ”Ni har en vakt” skulle kunna betyda att de redan hade en vaktstyrka, och syfta på de judiska tempelvakterna som lydde under översteprästerna. Troligare är dock att Pilatus beviljar en romersk vaktstyrka på minst fyra man att stå till deras förfogande, kanske några av de romerska soldater som varit med och avrättat Jesus och som fanns tillgängliga.

En romersk vaktstyrka bestod av minst fyra soldater, eftersom man behövde täcka in nattskiften, från klockan sex på kvällen till sex på morgonen, som var indelade i fyra tretimmarspass. När Petrus fängslas i Apg 12:4 tilldelas sexton soldater för att vakta honom, så det är inte otroligt att av de närmare 600 soldaterna som fanns för att förhindra oroligheter i Jerusalem under den judiska påsken, avsätts fyra, sexton eller fler för att förhindra eventuella upplopp kring Jesu grav.]