[Markus delar upp dagen då Jesus dör i sektioner på tre timmar vardera:

]

1 Genast vid gryningen [vid soluppgången, sextiden på morgonen] höll översteprästerna ett möte tillsammans med de äldste och de skriftlärda och hela Stora rådet [Sanhedrin]. De band Jesus och förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus, [den romerska] ståthållaren.

[Pontius Pilatus ansvarade inför den romerske kejsaren för regionerna Judéen och Samarien och bodde i Caesarea vid medelhavskusten. Eftersom Jerusalem ingick i hans område var han stationerad där under de judiska högtiderna för att snabbt kunna avstyra eventuella oroligheter och uppror bland judarna. Antagligen bodde han och hans hustru i Antoniaborgen som ligger i anslutning till tempelområdet i det nordvästra hörnet. Under högtiden fanns även den romerske ståthållaren Herodes Antipas i Jerusalem. Han ansvarade för Galileen och Pereen.]

2 Pilatus frågade honom: ”Du är alltså judarnas kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger det (det är dina ord, inte mina).” 3 Översteprästerna fortsatte att anklaga honom upprepade gånger.

[Man läste antagligen från en lång lista med anklagelser hur han brutit både mot judisk och romersk lag, att han var en farlig förrädare mot romerska riket, rebell, falsk messiasfigur osv, se Luk 23:2. Rent politiskt hade judarna stor frihet att utöva sin religion och kultur. Romarna hade som policy att tillåta de erövrade länderna att behålla sina religiösa vanor, och judendomen var en godkänd religion inom Romarriket. Villkoret för denna frihet var dock att de religiösa ledarna samarbetade med ockupationsmakten och såg till att kväva alla oroligheter bland sina landsmän. Det var alltså inte bara Jesu anspråk och påstådda hädelse som var orsaken till deras anklagelser. De var rädda att få sina privilegier indragna, både privat och som folk. Jesus var inte den förste som hade utropat sig som Messias; många hade gjort det och skapat oro i samhället, något som de judiska ledarna nu med alla medel ville stoppa. Se även Mark 15:7; Apg 21:30-32, 38.]

4 Pilatus frågade honom igen: ”Har du inget att säga? Du hör ju hur mycket de anklagar dig!” 5 Men Jesus svarade inte på någon enda fråga, och ståthållaren blev mycket förvånad. [I normala fall brukade den anklagade försvara sig med österländsk iver.]

[Under förhöret med Pontius Pilatus framkommer det att Jesus är från Galileen. Pilatus skickar då Jesus till Herodes Antipas, eftersom Jesus hade varit mest aktiv på hans territorium. Där förhörs Jesus och skickas sedan igen tillbaka till Pontius Pilatus, se Luk 23:1-12.]

6 Nu under högtiden frigav han en fånge efter folkets önskan. [Det var en romersk tradition som Pilatus verkade ha upprättat under den årliga påskhögtiden då mycket folk var samlade i Jerusalem.] 7 Där fanns en man som kallades Barabbas. [Namnet är av arameiskt ursprung och är ordagrant ”Bar-Abbas”, vilket betyder ”son till en far” eller ”en rabbins son”.] Han satt fängslad tillsammans med de rebeller som hade deltagit i ett uppror [mot det romerska styret] och begått mord under dessa oroligheter. [Antagligen var Barabbas ledaren för dessa upprorsmän och Pilatus tror att folket självklart kommer att välja Jesus.] 8 Folket kom upp och började begära att Pilatus skulle göra som han brukade. 9 Så Pilatus frågade dem: ”Vill ni att jag ska frige judarnas kung?” 10 Han förstod (under förhöret hade det gradvis gått upp för honom) att det var av avund [mot Jesus] som översteprästerna hade utlämnat honom.

Men de ropade bara ännu högre: ”Korsfäst honom!”

[Jesus blev falskt anklagad för samma brott som Barabbas gjort sig skyldig till. Bar-Abbas, ”faderns son” blev frikänd, medan Guds Son blev avrättad. Poängen är tydlig: Jesus är den som tar vårt straff på sig i utbyte för att vi ska gå fria.]

16 Soldaterna förde in honom på [inner-]gården, alltså i residenset (pretoriet), och samlade hela bataljonen (kohort) [som bestod av 600 soldater] omkring honom. 17 De klädde honom i purpur [en röd soldatkappa fick bli en ironisk bild på en purpurfärgad kunglig mantel, se Matt 27:28]. Sedan vred (flätade) de ihop en krans (krona) av törne och satte den på honom, 18 och började hälsa honom: ”Länge leve judarnas konung!” [Man härmade hälsningen ”Länge leve Caesar, konungen”.] 19 Gång på gång slog de honom i huvudet med en käpp samtidigt som de spottade på honom. De föll ner på sina knän och hyllade honom. 20 När de hade hånat honom tog de av manteln och satte på honom hans egna kläder.

[Den lodräta stolpen var permanent fastsatt vid avrättningsplatsen, som ofta låg på en höjd strax utanför staden. Den dömde fick själv bära tvärslån som vägde 40-50 kg dit. Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära bagage och utrustning en romersk mil, vilket motsvarar 1,5 km, se även Matt 5:41. Simon, som var född i staden Kyrene i Nordafrika, var på väg in i staden. I stället tvingades han vända för att bära Jesu tvärslå ut till Golgata.]

De förde ut Jesus [utanför staden] för att korsfästa honom. 21 Simon från Kyrene [stad i Nordafrika], Alexander och Rufus far, var på väg in [till Jerusalem] från landet (fälten). Honom tvingade de [enligt romersk lag] att bära Jesu kors [tvärslån].

[Simon är ett typiskt judiskt namn, vilket antyder att han var en jude som kommit till Jerusalem för att fira påskhögtiden. Uttrycket att han kom från landet, grekiska ”agros”, har ibland tolkats som han har arbetat på fälten. Det är dock inte troligt. Enligt judiska sabbatslagar var det förbjudet att ens inspektera fälten på sabbaten. Händelsen sker också före nio på morgonen, långt innan arbetsdagens slut, se vers 25. Samma uttryck används om Emmausvandrarna för att beskriva att de lämnat staden och var ”på väg ut på landet”, se Mark 16:12.

Att Simons söner nämns vid namn, är antagligen för att de är kända för Markusevangeliets läsare. I Romarbrevet hälsar Paulus speciellt till just Rufus och hans mor, se Rom 16:13. Om det är samme Rufus, tillhörde Simons familj senare församlingen i Rom.]

22 De förde Jesus till Golgata, [ett arameiskt ord] som översatt betyder huvudskalleplatsen. [Namnet kan ha uppkommit för att platsen såg ut som en skalle, eller för att det fanns många kranier där från tidigare avrättningar och korsfästelser.] 23 De räckte honom vin blandat med myrra [för att lindra lidandet], men han tog inte emot det. 24 De korsfäste honom och delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem.

25 Det var vid tredje timmen (klockan nio på morgonen) som de korsfäste honom. 26 På anslaget med anklagelsen mot honom stod det:

”Judarnas konung”.

[De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod ”judarnas konung” på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: ”Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung”, vilket är summan av Matt 27:37, Luk 23:38 och Joh 19:19. Texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska. De hebreiska begynnelsebokstäv­erna bildar tetragrammet JHWH, se Joh 19:20-22.]

27 Tillsammans med honom korsfäste de två rånare, en på hans högra sida och den andre på hans vänstra. 29 De som passerade hånade (smädade) honom och medan de skakade på huvudet sade de: ”Jaha, du som skulle bryta ned templet och bygga upp det på tre dagar! 30 Rädda (fräls) dig själv och kom ner från korset!” 31 På samma sätt talade också översteprästerna tillsammans med de skriftlärda (lagexperterna) när de förlöjligade (skämtade om) honom sinsemellan och sade: ”Han räddade (frälste) andra, men sig själv kan han inte rädda! 32 Låt den Smorde (Messias, Kristus), Israels Kung nu komma ner från korset, så vi får se och tro på honom!” Även de som var korsfästa tillsammans med honom hånade (förolämpade, skymfade) honom.

33 Vid sjätte timmen (mitt på dagen) kom ett mörker över hela landet som varade [i tre timmar] fram till den nionde timmen (tretiden på eftermiddagen). 34 Vid nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst [och citerade Ps 22:1 på arameiska, men med vissa hebreiska drag]:

35 Några av dem som stod bredvid hörde detta och sade: ”Lyssna, han ropar på Elia.” [Det var en vanlig judisk trosuppfattning att profeten Elia kunde komma och rädda en rättfärdig man i nöd.] 36 Men en av dem [kanske den romerska officeren som nämns i vers 39] sprang fram och fyllde en svamp med surt vin [billigt vin som slavar och soldater drack] och satte den på en stav och gav honom att dricka och sade [till folkskaran]: ”Vänta (låt honom vara), låt oss se om Elia kommer och tar ner honom.”

[Förlåten avskilde den allra heligaste delen av templet. Att det revs itu uppifrån betonar att det var Gud som öppnade vägen för människan att ha gemenskap med honom. Enligt tidig judisk tradition, som i vissa delar kan ha överdrifter, bestod den av två tjocka tyg vävda i ett stycke, upphängda en halvmeter från varandra. Varje draperi var 18 meter högt, nio meter brett och ett par centimeter tjockt och det krävdes trehundra präster för att lyfta det.]

39 När officeren [som förde befälet vid avrättningen] som stod mitt emot honom såg hur han gav upp andan sade han: ”Denne man måste ha varit Guds Son!”

40 Där var också några kvinnor som på avstånd noga studerade vad som skedde. Bland dem var

Maria från [staden] Magdala [vid Gennesarets västra sida som Jesus befriat från sju demoner, se Luk 8:2],

Maria, mor till den yngre Jakob och Joses

och Salome [mor till lärjungarna Jakob och Johannes, gift med Sebedeus, se Matt 27:56].

41 De hade följt Jesus medan han var i Galileen och tjänat (understött) honom. Där [vid korset] fanns också många andra kvinnor som hade följt med honom upp till Jerusalem.

[Dessa kvinnor blev ögonvittnen till flera stora händelser i Jesu liv, hans död, se vers 40-41, begravning, se vers 47 och uppståndelsen, se 16:1. Dessa tre kvinnor, tillsammans med andra från Galileen, var i Jerusalem för att betjäna honom.]

42  [Den judiska veckosabbaten börjar vid solnedgången på fredagskvällen. Kvällen delades upp i två delar där den första tidiga kvällen infaller mellan tre och sex på eftermiddagen innan den nya dagen börjar. Den andra kvällen infaller efter solnedgången vid sextiden.]

Det höll redan på att bli tidig kväll [klockan var omkring fyra på eftermiddagen]. Eftersom det var förberedelsedag, alltså dagen före sabbaten [vecko- eller höghelig sabbat], 43 kom Josef från Arimatea dit, en högt ansedd rådsherre [medlem av Stora rådet, Sanhedrin] som även han väntade på Guds rike. Han tog mod till sig och gick in till Pilatus och bad att få Jesu kropp. 44 Pilatus blev förvånad över att Jesus redan var död [det var vanligt att den som var korsfäst hängde 2-3 dagar på korset innan han dog]. Han kallade till sig officeren (centurion som förde befälet vid Golgata) och frågade honom om det var länge sedan Jesus hade dött. 45 När han fått det bekräftat av officeren [att Jesus var död] överlät han den döda kroppen till Josef. 46 Josef köpte ett linnetyg, tog ner honom och svepte honom i linnetyget och lade honom i en grav som var uthuggen i klippan. Sedan rullade han för en sten för ingången till graven. 47 Maria från Magdala och Maria, Joses mor, såg var han blev lagd.

[Jesus vilar i graven. År 30 e.Kr. är det två sabbater efter varandra. Den första dagen i det osyrade brödets högtid Nisan 15 är en höghelig sabbat. Den följs av veckosabbaten Nisan 16 som varar från fredag kväll till lördag eftermiddag, se Matt 28:1.]