[Psalmen innehåller både Davids rop i nöd men också förtröstan och hopp i Guds befrielse. Psalmen reciteras under högtiden Purim då man läser om hur Ester fick vara med och stoppa Hamans planer från att utrota det judiska folket.

Författare: David

Struktur: Psalmen är väl strukturerad. Talet sju står för fulländning och fullkomlighet. Sju gånger används Guds personliga namn ”Jahve”. Sex gånger används det mer generella ordet för Gud, hebreiska ”Elohim”. Det tillsammans med den sista frasen ”den högste”, hebreiska ”Elion” gör att det också blir sju referenser till Gud. I vers 4-6 finns fyra villkor om författarens antagande om skuld och fyra våldsamma konsekvenser.

1. Bön om hjälp, vers 2-6

2. Stå upp Gud – skipa rättvisa, vers 7-10

3. Förtröstan på Gud, vers 11-18]

1 En ”shiggaion” av David, som han sjöng till Herren (Jahve) på grund av benjaminiten Kushs ord.

[Det hebreiska ordet ”shiggaion” används bara här och i Hab 3:1, där ordet är i plural. Det kan vara en musikalisk eller litterär term som beskriver innehållet eller hur sången ska framföras. Ordets rot är ”shagah” som betyder ”stappla och vingla som en drucken” eller ”vandra vilse”, se Ords 20:1; Ps 119:10. Det kan betyda att sången har tvära kast. Det stämmer textmässigt både för denna psalm och Habackuks bön. I så fall ska psalmen musikaliskt återspegla detta i oregelbundenhet och tvära kast. En annan tolkning som är vanlig inom judendomen är att den handlar om Davids synd, hur han vandrat bort från Guds bud.

Kush kan vara en person, dock nämns han inte i Bibeln. Däremot kom Davids motstånd under hans tid som kung till en början från Benjamins stam, den stam som Saul var från, se 2 Sam 3-4. Sauls far hette Kish, och hebreiska ”Kush” betyder svart. En rabbinsk tolkning är att det indirekt syftar på Saul, omskrivet som den mörka och nyckfulla personen. En bakgrund till psalmen kan finnas i 1 Sam 24 och 1 Sam 26 där Saul jagar David. Psalmen är en bönesång från en person som blivit falskt anklagad. Om den inte var skriven medan Saul levde, kan det vara någon av Sauls släktingar som anklagar David för att ha tagit tronen på ett felaktigt sätt.]

2 Herre (Jahve), min Gud (Elohim), i dig tar jag min tillflykt.

4 Herre (Jahve), min Gud (Elohim), om jag har gjort detta;

[Den sista delen kan tolkas som att orättfärdigt ha plundrat en fiende eller omedvetet ha hjälpt sin väns fiende.]

6 Om det är så, låt min fiende jaga (förfölja) mig (min själ) och tillfångata mig;

[En persons minne, ära eller vanära, är viktig i denna kultur. Nebukadnessar hotar med att demolera hus, se Dan 2:5. Än i dag rivs dömda brottslingars hus i vissa delar i Mellanöstern för att utplåna deras minne. I antiken finns även exempel där tempel och hus har raserats och gjorts om till offentliga toaletter för att förödmjuka och vanära den tidigare ägarens namn, se 2 Kung 10:27; Esra 6:11.]

Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

7 Stå upp, Herre (Jahve), i din vrede;

[Prepositionen framför ordet ”raseri” kan också beskriva Guds vrede som rasande mot fienden, se Job 21:30.]

8 Samla folken runt omkring dig,

9 Det är Herren (Jahve) som härskar över folken.

[David hävdar inte att han är utan synd, men vad det gäller anklagelserna från sina fiender är han oskyldig. David är på flykt och söker en tillflyktsort, se vers 2. Psalmen anspelar också på principen med de sex fristäderna dit man kunde fly för att få en rättvis dom, se 4 Mos 35. Gud var Davids säkra tillflyktsort från fienderna, och önskar att Gud ska fälla en rättvis dom.]

10 Oh, jag ber dig (tillägget med hebreiska ”na”, översatt med ”Oh”, ger eftertryck, det betonar och förstärker nödvändigheten av ett ingripande),

Du som prövar (utrannsakar) hjärtan (tankar) och njurar (bildligt för känslor och människors innersta dolda motiv)

11 Min sköld är hos Gud (Elohim) [Ps 3:4],

12 Gud (Elohim) är en rättfärdig domare (dömer helt rättvist),

13 Om någon inte vill omvända sig,

[Vers 13-14 har bara ”han” som subjekt i den hebreiska texten. Närmaste subjekt är ”den som inte vill omvända sig” i vers 13. Det blir då också en parallell till vers 16 där den människa som inte vill omvända sig gräver sin egen grop; på samma sätt vässar och riktar han här sina vapen mot sig själv och sin egen undergång. En annan tolkning är att det andra ”han” i vers 13 är Gud som förbereder domen, se vers 12. Ordet för ”känner ilska” i vers 12 är hebreiska ”zaar”, det är enda gången det används i Psaltaren och beskriver Guds vrede över orättfärdighet, men används även om att förbanna och tala emot något, se 4 Mos 23:7-8.]

15 Se, han [den som inte vill omvända sig, se vers 13] bär (vrider, binder under smärta) ondska inom sig

[ordet beskriver hur något vrids och orsakar smärta, det används om födslovånda och smärtan vid barnafödande, men även om ett bindande löfte],

16 Han gräver en grop, och gör den djup [den dubbla beskrivningen, att både gräva och göra gropen djup, förstärker hur den ogudaktige lägger ner tid och energi för att fånga en annan människa],

17 Illdådet (elakheten, lidandet, mödans frukt) han planerat vänder tillbaka på hans eget huvud,

[Haman, vars namn är snarlikt hebreiska ”hamas”, utgör ett träffande exempel på dessa verser. Berättelsen hur Haman försöker förgöra judarna återfinns i Esters bok, se kapitel 3-7. Gud låter ofta människors råhet och grymhet drabba dem själva, se Ps 9:16-17; 35:8; 140:10-12.]

18 Jag vill tacka (med öppna händer prisa, hylla och ge erkännande till) Herren (Jahve) för hans rättfärdighet (eftersom han gör det som är rätt, dömer rättvist)!

Jag vill lovsjunga Herren (Jahve), den Högstes (Elions), namn!