53
Psalm 53 – Gudlöshetens dårskap
[Psalm 53 är snarlik Psalm 14. Introduktionen skiljer sig lite åt. Här finns ytterligare två hebreiska ord, ”mahalát” och ”maskil”. Gudsnamnet ”Elohim” används genomgående här medan psalm 14 använder ”Jahve”, se Ps 14:2, 6, 7. Vers 5-6 är annorlunda. Istället för en försäkran om att Gud är de rättfärdigas tillflykt och en klagan på de orättfärdiga i Ps 14:5 beskrivs här de ondas ben som redan skingrade, se Ps 53:6. I Psalm 53 beskrivs det profetiska uppfyllandet av det som Psalm 14 talar om.
Citeras i NT: Vers 1-3 citeras sammanfattande i Rom 3:10-12
Författare: David
Struktur:
1. Dårens gärningar, vers 1b-4
2. Guds dom, vers 5-6
3. Bön om frälsning, vers 7]
______
1 Till den strålande (framstående, ständige) ledaren [psalmen är skriven för ledaren för tempelmusiken, men har även ett messianskt perspektiv, se inledningen]. Till Mahalát. En undervisning (instruktion, välskriven sång, hebreiska ”maskil”) av (till) David.
[Ordet ”mahalát” finns bara här och i inledningen till Psalm 88, se Ps 88:1. Troligtvis har det att göra med sorg, och indikerar en sorgsen melodi.]
______
2 Dåren (den moraliskt förtvinade, den som är på väg att tyna bort) säger i sitt hjärta (till sig själv):
”Det finns ingen Gud (han bryr sig inte).” [Ps 10:4]
[På bibelns tid var det en självklarhet att tillvaron hade en andlig dimension. Frasen ”det finns ingen Gud” syftar snarare på en praktisk ateism än vår tids västerländska teoretiska ateism. Budskapet riktar sig därför även till den som säger sig tro, men lever sitt liv som om Gud inte finns. Det hebreiska ordet för dåre är ”nabal”. Det kommer från ”nabel” som beskriver något som tynar bort, faller ner och vissnar. Detta ord för dåre beskriver inte någon som är dum eller ointelligent. Istället handlar det om moralisk dårskap. Den som gång på gång går emot sitt samvete dör till sist inombords och kväver sitt andliga liv. Bilden som målas upp är en moral som skrumpnar och förtvinar. I Första Samuelsboken berättas om en man som just hette Nabal. Under en period när David var på flykt från Saul ville Nabal inte kännas vid David trots att David varit god mot honom, se 1 Sam 25:25. När David nu sjunger ut det hebreiska ordet ”nabal” i denna psalm, finns säkert associationen till denne man med samma namn som personifierar dårskap i Davids bakhuvud.]
De [människor som inte vill veta av Gud] är fördärvade (förstörda, som ödelagda städer),
de har begått avskyvärda handlingar,
ingen gör det goda.
[Ordet ”fördärvade” används första gången om tillståndet på jorden innan syndafloden, se 1 Mos 6:11.]
3 Gud (Elohim) skådar ner från himlen på människosläktet (Adams barn),
för att se om det finns någon som är förståndig (lever vist),
någon som frågar efter (söker, tar sin tillflykt till, ofta träder fram inför) Gud.
[Även denna vers för tankarna tillbaka till Första Mosebok och hur Gud kom ner för att se vad människorna gjorde när de byggde Babels torn, se 1 Mos 11:5.]
4 Alla har vikit av [från den rätta vägen, söker inte Gud],
tillsammans, alla har blivit moraliskt korrupta (har härsknat och stinker);
ingen gör det som är rätt,
inte en enda en.
[Paulus citerar från denna vers, se Rom 3:10-12. Den leder till slutsatsen att ”alla har syndat och saknar härligheten från Gud.” Ordet för ”har blivit moraliskt korrupta”, hebreiska ”alach”, är ovanligt. Det återfinns bara i parallellpsalmen Ps 14:3 och i Job 15:16. Det används om mjölk som blivit sur och kött som ruttnar, men också om moraliskt förfall. Människan var god från början, men har blivit moraliskt fördärvad. Kontrasten förstärks också av att första ordet är ”alla” och det sista är det lägsta antalet ett, och inte ens ”en enda”.]
5 Förstår de ingenting (lär de sig aldrig), de som gör det onda?
De äter (förtär) mitt folk på samma sätt som de äter (förtär) bröd,
de ropar inte (höjer inte sin röst i bön) till Gud (Elohim).
[Lika naturligt och alldagligt som att äta bröd, slukar och förgör dessa onda Guds folk. De söker inte Herren, de förkastar Guds existens och hans sanningar.]
6 Där står de, helt skräckslagna (ordagrant ”förskräckta förskräckas”, substantivet kombineras med verbet för att intensifiera),
utan att det finns något att vara rädd för
eftersom Gud (Elohim) har skingrat benen (låtit dem försvinna) på dem som belägrade dig,
du har fått dem att skämmas eftersom Gud har förkastat dem.
[Det är här i denna vers den största skillnaden är mellan Psalm 14 och 53, se Ps 14:5. I Psalm 14 fanns en förvissning om att Gud skulle skydda de rättfärdiga. Här är det profetiska löftet fullbordat, deras ben är skingrade och de är förkastade av Gud.]
7 O, att Israels frälsning
skulle komma från Sion [poetisk bild på Jerusalem, platsen för Guds närvaro].
När Gud (Elohim) vänder sitt folks öde (återupprättar sitt folk, för dem tillbaka från fångenskap),
då ska Jakob jubla och Israel glädjas!