137
Psalm 137 – Vid floderna i Babel
[Psalmen är skriven under fångenskapen i Babylon, 596-538 f.Kr. Psalm 137 har några av de mest älskade inledande stroferna och den mest fasansfulla avslutningen av alla psalmer. Det går inte att förminska de avslutande orden. Detta är en äkta klagan riktad till Gud med en önskan om Guds rättvisa och hämnd för alla de som föll offer när babylonierna intog Jerusalem.
Författare: Okänd
Struktur:
1. Platsen beskrivs, vers 1-3
2. Minnet av Jerusalem, vers 4-6
3. Bön om upprättelse, vers 7-9]
______
1 Vid Babylons floder [under exilen], där satt vi och grät,
när vi kom ihåg Sion [tempelberget i Jerusalem].
2 I pilträden i dess mitt
hängde vi upp våra harpor (kithara, hebreiska ”kinnor”, mindre harpa).
3 De som förde oss i fångenskap bad oss om sångernas ord,
våra plågare bad oss vara muntra:
”Sjung en av Sions sånger”.
4 Hur ska vi kunna sjunga Herrens (Jahves) sång
i ett främmande land?
5 Om jag glömmer dig O, Jerusalem,
låt min högra hand förvissna (glömma sin skicklighet, begåvning).
6 Låt min tunga fastna i gommen i min mun,
om jag inte kommer ihåg dig,
om jag inte gör Jerusalem
till min högsta glädje.
7 Kom ihåg Herre (Jahve) mot Edoms söner,
Jerusalems dag [då staden föll],
de sade: ”Bryt ner, bryt ner,
även dess grundvalar.”
8 O, Babylons dotter, som måste bli fördärvad,
lycklig (välsignad) är han som hämnas dig
för det du gjort mot oss.
9 Lycklig (välsignad) är den som tar dina små
och krossar dem mot klippan.
[Denna strof visar hur vi kan få lämna alla våra känslor till Gud, t.o.m. hatet mot dem som har gjort oss eller någon av våra närmsta illa. Genom att tala ut dessa ord ger vi uttryck för smärtan och lämnar den till Gud, och vet att en dag kommer han att döma varje människa rättvist, se Rom 12:16-21.]