Psaltaren.
8.
Till den strålande (framstående, ständige) ledaren psalmen är skriven för ledaren för tempelmusiken, men har även ett messianskt perspektiv, se inledningen, till (för) Gittit (vinpress). En psalm (sång ackompanjerad på strängar) av David. ”Till Gittit” är troligtvis en musikalisk anvisning, en dåtida känd melodi eller namnet på ett instrument och återfinns bara här och i Ps 81:1; 84:1. Ordet härstammar från ”Gath” som är det hebreiska ordet för ”vinpress”. En del kopplar detta med höstens firande kring bärgningen av vinskörden och lövhyddohögtiden Sukkot. Andra tror att psalmen har en koppling till staden Gat och dess speciella instrument eller musikstil. Det var just i den staden som David blev tillfångatagen, se Ps 34:1; 56:1. Som ung hade han även stridit mot Goliat som var från staden Gat. I 1 Sam 17 hånar Goliat den unge tonåringen David och säger att han bara är ett ”litet barn”. Kan det vara den tråden som David tar upp i tredje versen? Oavsett om det är staden eller ordet ”Gat” så är betydelsen ”vinpress”. I ett messianskt perspektiv kan vi se symboliken med hur Jesus krossas som en druva i en vinpress, men också glädjen och festen som skörden ger. 
Refräng: Herre (Jahve), vår Herre (Adonai) Gud, du som har all makt, hur majestätiskt (mäktigt, stort, ståtligt, härligt) är inte ditt namn (rykte) över hela jorden! Psalmen inleds och avslutas med lovprisning, se vers 10 För din ära (ryktet om dig) sträcker sig över himlarna (stjärnorna, universums yttersta gräns). Guds ära sträcker sig uppåt över himlarna. Vers 2b hör ihop med vers 9 där människans ära sträcker sig nedåt från himlarna till havet. 
Från munnen på små barn och diande spädbarn har du upprättat (förberett, lagt grunden till) en makt (en befäst trygg plats) för dina fienders skull, detta så att du kan sätta stopp för (tysta) fienden och hämnaren. Här jämförs små oskyldiga och renhjärtade barn och spädbarn med upproriska och trotsiga fiender. I sammanhanget finns även en kontrast mellan himlarna och människorna, i jämförelse är även den mäktigaste av människor som ett litet spädbarn. 
När jag ser dina himlar, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du satt (fäst; ordagrant: rest) upp … Meningen avslutas inte, detta är en s.k. aposiopesis – det är som om författaren blir överväldigad och det blir en paus. I vers 2 är formen ”vår Herre”, nu skiftar det från plural till det mer personliga ”jag ser”. Ordet himlar som användes i vers 2b upprepas och ramar in vers 3 samtidigt som det också pekar framåt mot psalmens centrum. 
Vad är då en bräcklig människa, att du tänker på (lägger märke till, kommer ihåg) henne? Vad betyder då människosläktet (hebreiska ”Adams son”, kollektivt substantiv), att du har omsorg om henne (vakar över, bryr dig om människan så mycket), 
och gjorde henne människan nästan som (strax under) en gud (gudaväsen, hebreiska ”elohim”)? Människan är i singular maskulin form (ordagrant ”honom”) i vers 5-7 och citeras i Heb 2:5-8 i ett messianskt perspektiv. Hebreiska ordet ”elohim” har en bred betydelse från den ende Guden, till avgudar, änglar och även mänskliga ledare. Frasen kan förstås som om Gud har gjort människan med bara lite avsaknad av hans storhet. Den grekiska översättningen Septuaginta tolkar ”elohim” som änglar och översätter att människan nästan är som änglarna. Du gav människan ära och majestät, 
satte henne att styra (råda, ha auktoritet) över din skapelse (dina händers verk). Allt har du lagt under hennes (människans; ordagrant: hans) fötter, 
alla får och oxar och även de vilda djuren, 
himlens fåglar och havets fiskar och allt som rör sig i (korsar över) havets vågor (havsströmmar; ordagrant: på havens stigar, vägar). I kontrast till himlarna och universums yttersta gräns (vers 2b) nämns, de minsta djuren i haven, som t.ex. plankton. 
Refräng: Herre (Jahve), vår Herre (Adonai) Gud, du som har all makt, hur majestätiskt (mäktigt, stort, ståtligt, härligt) är inte ditt namn (rykte) över hela jorden! Psalmen avslutas och ramas in med samma lovprisning som den inleddes med, se vers 2.