Psaltaren.
130.
En pilgrimssång. Psalm 120-134 sjöngs antagligen under de tre årliga pilgrimsfärder som alla judar gjorde till Jerusalem. Den är antifonal, dvs. en försångare sjunger först ett stycke och sedan svarar en annan stämma. ______ Ur djupen vattendjupen, metafor för en situation med oöverstigliga problem ropar jag (höjer jag min röst i bön) till dig, Herre (Jahve). 
Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), hör min röst, låt dina öron höra mina böners ljud (enträgna, ödmjuka vädjanden om nåd och hjälp). 
Om du, Herre (Jah, kortare form av Jahve, betecknar att han alltid har existerat), skulle hålla fast vid (föra räkenskap över) våra synder, vem skulle då kunna stå inför dig på domens dag? 
Men hos dig finns förlåtelse, för att du ska bli ärad (för att vi ska tillbe, lyda och frukta dig). 
Jag väntar (söker ivrigt efter, litar) på Herren (Jahve), hela min varelse (min själ) väntar, och jag förtröstar på hans ord (väntar på vad han ska säga). 
Min själ väntar på (söker ivrigt efter) Herren (Adonai), mer än väktarna ivrigt väntar efter morgonen, ja, mer än väktarna längtar efter morgonen. 
Israel, förtrösta (vänta ivrigt) på Herren (Jahve), för hos Herren (Jahve) finns trofast kärlek (nåd), och hos honom finns full befrielse (fullständig lösensumma för att köpa oss fria från synden). 
Han ska friköpa (befria) Israel från alla deras synder (från syndens konsekvenser).