1  [I föregående stycke är Paulus slutsats att vi är fria att äta kött offrat till avgudar, men vi har också ett ansvar inför andra troende som kan bli sårade. Det gör att vi ibland måste avstå från att göra vissa saker. Nu visar han hur han själv har applicerat dessa två principer i sitt eget liv.]

Är jag inte fri?

Är jag inte apostel (sändebud, ambassadör)?

Har jag inte sett vår Herre Jesus?

Är inte ni mitt verk i Herren?

2 Om jag inte är apostel för andra,

apostlaämbete i Herren.

3 Mitt försvar inför dem som anklagar mig är detta:

4 Har inte vi rätt till mat och dryck?

5 Har inte vi rätt att föra med oss en troende hustru,

6 Eller är det bara jag och Barnabas som inte har rätt att vara fria från arbete?

7 Vem gör soldattjänst på egen bekostnad?

Vem planterar en vingård utan att äta av dess frukt?

Vem vallar en hjord utan att dricka av dess mjölk?

[Dessa tre exempel hör ihop med de två exemplen från jordbruket i vers 10b.]

8 Säger jag det här som en rent mänsklig åsikt?

Säger inte lagen samma sak? 9 Det står skrivet i Mose lag:

Du ska inte binda för munnen på oxen

Är det bara oxarna Gud bryr sig om?

10 Säger han det inte snarare (speciellt) för vår skull?

Jo, för vår skull blev det skrivet att den som plöjer

11 När vi har sått andliga ting hos er,

12 Om andra har rätt att få del av det som är ert,

[Paulus skriver tre gånger ”att han inte använder sin rätt” vilket ramar in detta stycke, se vers 12, 15 och 18.]

Men vi har inte utnyttjat den rättigheten [att vara avlönad],

13 Vet ni inte att de som tjänstgör i templet

och att de som tjänar vid altaret

14 På samma sätt har Herren befallt att de som predikar evangeliet

15 Men jag har inte utnyttjat några av dessa förmåner,

För jag skulle hellre dö ...

[Meningen avslutas inte, detta är en s.k. ”aposiopesis”, som visar på Paulus djupa känslomässiga engagemang.]

Ingen ska få ta ifrån mig min berömmelse.

16 Att jag predikar evangeliet är inget jag ska ha beröm för,

Ve mig om jag inte predikar evangeliet!

17 Om jag gör detta villigt [predikar evangeliet och avstår frivilligt från mina rättigheter, se vers 12, 15, 18]

men gör jag det för att jag måste

[Detta är styckets centrum och huvudpoäng. Paulus är trogen sitt uppdrag, se 1 Kor 4:2. Det är ett förvaltarskap, se Luk 17:10.]

18 Vad är då min lön?

Jo, att som förkunnare få lägga fram evangeliet utan ersättning,

att inte utnyttja den rättighet [till lön] som evangeliet ger mig.

19  [Paulus kommer nu till den centrala delen i ämnet som rör hur man lever som kristen i en fallen värld. Den fråga varje kristen måste ställa sig är hur mycket vi måste identifiera och anpassa oss till den rådande kulturen för att göra evangeliet tillgängligt. När det gäller frågan om det är rätt att äta kött offrat till avgudar, som var en aktuell fråga där i princip allt kött i staden hade offrats i avgudatempel, så är svaret både ja och nej. Det beror på hur mycket du vet, och om det finns någon annan svagare troende som kan komma på fall om du utnyttjar din frihet att äta sådant kött. Paulus tre förhållningssätt:

1. Fullständig anpassning – allt för alla, se 9:19-27.

2. Delvis anpassning, se 10:1-13.

3. Ingen anpassning, se 10:14-22.]

Även om jag är fri (oberoende) från alla [eftersom jag är oavlönad],

20 För judarna har jag blivit som en jude (satt mig själv i deras situation),

För dem som står under lagen har jag blivit som en under lagen,

21 För dem som är utan lag [hedningarna] har jag blivit som den som är utan lag,

22 För de som är svaga [känsliga, i tron] har jag blivit som en svag [undviker sådant som kan väcka anstöt och få dem att tappa tron som t.ex. att äta kött offrat till avgudar, se kap 8],

För alla har jag blivit allt,

23  [Paulus praktiserar nu det han just skrivit om, att vara relevant för den kultur som han försöker nå, genom att likna det kristna livet med två grenar från isthmiska spelen som var välkända för korintierna. Spelen arrangerades varannan vår strax utanför Korint i staden Isthmia. Endast de olympiska spelen i den närbelägna staden Olympia femton mil österut var större. Tävlingarna hölls för att hedra de grekiska gudarna. Utgrävningar har visat att stadion i Isthmia låg alldeles intill templet för den grekiska havsguden Poseidon, vilket bekräftar den religiösa kopplingen till spelen.

Deltagarna tävlade nakna i grenar som löpning, boxning, brottning och pankration som var en allkamp där alla medel var tillåtna. Man tävlade inte för pengar utan för äran och en segerkrans. Den äldsta och mest prestigefyllda grenen var löpning. Distansen man sprang var en stadion. Måttet var inte helt standardiserat och varierade mellan 177 och 192 meter. Det motsvarar dagens moderna 200 meters lopp. Det fanns även längre lopp på två och fyra stadion och stafettlopp med en fackla.]

Jag gör allt detta för evangeliets skull (enda anledningen att jag gör det är på grund av de glada nyheterna),

24 Ni vet ju att på löparbanan [den ca 185 meter långa sprinterbanan på stadion i Isthmia] kommer alla löpare i mål,

Löp [ditt lopp] så att segern blir din (lägg beslag på den, gör den till din).

25 Varje atlet [löpare, boxare och gladiator] som tränar [inför de grekiska spelen]

Allt detta för att vinna en segerkrans (lagerkrans) som snart vissnar,

[Den träning som man måste genomgå för att få tävla i dessa spel var tio månader lång. Man tränade hårt och avstod från ohälsosam mat, alkohol och sexuella relationer. Segraren kröntes med en olivkvistkrans.]

26 Jag för min del löper inte planlöst (utan mål, utan att släppa ögonen från mållinjen).

Jag boxas inte som en som slår i tomma luften. [Det är en verklig kamp och en verklig motståndare.]

27 I stället är jag [som en atlet] hård mot min kropp och tvingar den till lydnad,