14
Andliga gåvor - bygger upp Jesu kropp (14:1-25)
Profetians gåva är viktigare än tungotalet
1 [Paulus återkommer nu till undervisningen om de andliga gåvorna som påbörjades i kapitel 12.]
Sträva (ordagrant ”spring efter”, följ) efter kärleken,
men var också ivriga att få de andliga gåvorna,
framför allt profetians gåva.
2 Den som talar tungomål [ett bönespråk som inte förstås om det inte finns någon som kan uttyda]
talar inte till människor utan till Gud,
eftersom ingen förstår honom.
Han talar [gudomliga] mysterier (hemligheter) i sin ande.
3 Men den som profeterar [talar inspirerat av Gud, med eller utan referens till framtida händelser]
talar till människor
och ger uppbyggelse,
uppmuntran och tröst.
4 Den som talar tungomål
bygger upp sig själv,
men den som profeterar (talar inspirerat av Gud)
bygger upp församlingen.
5 Jag vill gärna att ni alla talar tungomål,
men ännu hellre att ni profeterar.
Den som profeterar [talar inspirerat av Gud genom att predika och undervisa]
är större (mer betydelsefull) än den som talar tungomål,
om han inte uttyder sitt tal, så att församlingen blir uppbyggd.
Gåvorna är till för att bygga upp församlingen
6 Syskon (bröder och systrar i tron),
tänk er att jag kommer till er och talar [obegripliga] tungomål,
vad hjälper det er (vad blir det för nytta och vinst) om jag inte ger er någon:
uppenbarelse
eller kunskap
eller profetia
eller undervisning (doktrin)?
[Denna lista hör ihop parvis. Uppenbarelse hör ihop med profetia och kunskap med undervisning. Uppenbarelse kommer genom profeten och kunskap genom läraren. Vers tre fokuserar på ”uppbyggelse, uppmuntran och tröst” medan här i vers sex kommer nästa steg, ”uppenbarelse och kunskap”, som leder till en djupare tro.]
7 [Nu följer fyra liknelser: flöjt, harpa, trumpet och okända språk. Korint var en internationell stad med många nationaliteter och språk. En kristen som talar i tungor jämförs med en främling som talar ett okänt språk. Paulus poäng är att okända språk inte enar utan splittrar.]
Om livlösa instrument, som till exempel flöjt eller harpa,
inte ger klara (distinkta) toner ifrån sig,
hur ska man då kunna förstå vad som spelas?
8 Om en militärtrumpet [med olika signaler för anfall eller reträtt]
skulle ge en otydlig signal,
vem gör sig då redo till strid?
9 Så är det också med er.
Om ni inte talar begripliga ord med era tungor,
hur ska man då kunna förstå vad ni säger?
Då talar ni ut i tomma luften.
10 Hur många språk det än finns i världen,
så är inget utan mening.
11 Men om jag inte vet vad ljuden betyder
blir jag en främling för den som talar,
och den som talar blir en främling för mig.
12 Så är det också med er,
eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor,
sök då sådana som bygger upp församlingen
så att ni har dem i överflöd.
Tungomålstal - det måste vara begripligt för utomstående
13 Därför ska den som talar tungomål
be om att kunna uttyda det.
14 För om jag ber med tungomål så ber min ande,
men mitt förstånd bär ingen frukt.
15 Vad innebär då detta?
Jag vill be i anden,
men jag vill också be med förståndet.
Jag vill lovsjunga i anden,
men jag vill också lovsjunga med förståndet.
[Efter en introduktion kommer en kiasm där vers 16-17 hör ihop med 24-25. Temat är att det som sägs i en gudstjänst måste vara begripligt.]
16 Om du tackar Gud i anden,
hur ska då den oinvigde kunna säga sitt ”Amen” (det är sant) till din tacksägelse,
när han inte förstår vad du säger?
17 Du gör rätt i att tacka Gud,
men den andre blir inte uppbyggd [om de inte förstår vad du säger].
[Amen är ett hebreiskt ord som betyder ”fast”, ”trovärdig”, ”sann”. Det bekräftar vad som nyss har sagts. Församlingen var engagerad och svarade instämmande efter en bön eller lovprisning. Detta bruk var vanligt både i synagogan och i den tidiga kristna församlingen.]
18 Jag tackar Gud för att jag talar tungomål mer än någon av er.
19 Men i församlingen vill jag hellre tala
fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra
än tiotusen [myriader av ord] med tungomål.
20 Syskon (bröder och systrar i tron), var inte [som omogna] barn till förståndet (i era tankar).
Vad det gäller ondskan, där ska ni vara som spädbarn
medan ni är vuxna [mogna] till förståndet.
21 Det står skrivet i lagen:
”Genom främmande språk
och främmande läppar
ska jag tala till detta folk,
och inte ens då ska de lyssna till mig,
säger Herren.” [Jes 28:11-12]
22 Alltså är tungomålen ett tecken
inte för de troende utan för de otroende [som är på väg att börja tro],
medan profetian [som förklarar Guds ord och vilja] är ett tecken
inte för de otroende utan för de troende.
23 Om nu hela församlingen samlas och alla talar [okända] tungomål
och det kommer in några som inte förstår eller inte tror,
säger de då inte att ni är galna?
24 Men om alla profeterar [i ordning, två eller tre i taget, se vers 29]
och det kommer in en som inte tror eller inte förstår,
då blir han överbevisad [om sin synd och otro] av alla [profetiska ord som ger klarhet över Guds ord]
och dömd (utvärderad) av alla [Bibelns ord].
25 Hans hjärtas hemligheter (inre liv) uppenbaras,
och han faller ner på sitt ansikte
och tillber Gud och erkänner: ”Gud finns verkligen i (bland) er!”
Ordning i gudstjänsten (14:26-36)
Sång, predikan och bön - frihet i ordnade former
26 [Detta är det andra stora stycket som handlar om ordningen i gudstjänsten. I den första sektionen, 1 Kor 11:17-34, tog Paulus upp problem kring nattvardsfirandet där några var hungriga och andra var berusade. I detta stycke tar han upp det som sägs i gudstjänsten som verkade vara kaotisk. Predikan och bön måste ske under ordnade former.]
Hur ska det då vara, syskon (bröder och systrar i tron)?
Jo, när ni samlas har var och en något att ge:
en psalm,
en undervisning [av lärare],
en [profetisk] uppenbarelse,
ett tungotal och en uttydning.
Låt allt bli till uppbyggelse.
[Dessa fem element visar på en delaktighet i gudstjänsten. Det verkar dock som om samlingarna har blivit onödigt långa och kontraproduktiva. Både män och kvinnor bad och profeterade, se tidigare stycket 11:4-5. Nu uppmanas både män och kvinnor att inte tala i munnen på varandra, vänta på sin tur och ibland vara tysta.]
27 Om någon [man eller kvinna i församlingen] talar tungomål
får två eller högst tre tala,
en i sänder, och någon ska uttyda.
28 Finns det ingen som uttyder
ska tungomålstalaren vara tyst i församlingen
och i stället tala för sig själv och för Gud.
29 Två eller tre profeter [män eller kvinnor, se 1 Kor 11:4-5] ska tala,
och de andra ska [reflektera och] pröva det som sägs.
[Det ska ges tid att reflektera över och pröva det som sagts. Det är naturligt att de som har gåvan att ”skilja mellan andar” använder sin gåva här för att urskilja det som sagts, se 1 Kor 12:10.]
30 Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse
ska den förste vara tyst.
31 Ni kan alla profetera, en i sänder,
så att alla blir undervisade och alla blir uppmuntrade (styrkta, hjälpta).
32 Och profeternas andar underordnar sig profeterna.
[Målet är ökad kunskap och uppbyggelse. Den sista delen, ”profeternas andar är underordnade”, innebär att den som talar själv kan kontrollera sitt tal. De kan inte säga ”Gud fick mig att göra det” som en ursäkt för att tala okontrollerat i munnen på varandra.]
33 [Dessa direktiv, riktade till dem som talar i tungor och dem som profeterar, är till för att skapa struktur.]
För Gud är inte oordningens (förvirringens) Gud utan fridens. På samma sätt är det i alla andra heligas församlingar.
[Det är en fin kombination av struktur och frihet. Ibland har den sista delen av denna vers kombinerats med nästa vers, men på samma sätt som i 11:16 är det en lämplig avslutning på argumentet om Guds ordning och frid som var ett kännetecken i alla församlingar, och borde vara det även i Korint.]
Inget småprat under gudstjänsten
34 [Ur sitt sammanhang verkar följande verser motsäga att kvinnor kan be och profetera, som Paulus nyss skrev i 1 Kor 11:5. I församlingen i Korint fanns bl.a. det gifta paret Priscilla och Aquila som Paulus bott hos i åtta månader, se Apg 18:2. Frun, Priscilla, är med och undervisar Apollos, se Apg 18:26. Tillrättavisar han nu henne och säger att ingen kvinna får tala i gudstjänsten? Var det fel av Maria från Magdala att på Jesu uppdrag berätta för lärjungarna att han var uppstånden, se Joh 20:17? Ser man sammanhanget så tar Paulus här upp tre olika grupper som störde ordningen i gudstjänsten:
1. Profeter, både män och kvinnor, uppmanas att inte prata i munnen på varandra och ska vara tysta, se vers 30.
2. Tungomålstalare, både män och kvinnor, uppmanas att vara tysta om det inte finns någon som kan uttyda, se vers 28.
3. En grupp gifta kvinnor, som troligen ställde frågor och störde, uppmanas att inte göra det. Eftersom de ska fråga sina män hemma var orsaken inte ointresse, snarare tvärtom. Kanske förstod man inte grekiskan och frågade om ordens betydelse. Korint var en multikulturell stad där många olika språk talades.
Alla dessa tre grupper ska vara tysta och inte störa gudstjänsten.]
Kvinnorna ska vara tysta i era församlingar.
De får inte tala [småprata och störa under gudstjänsten]
utan ska underordna sig [mötesledaren],
som också lagen säger.
35 Vill de veta något ska de fråga sina män därhemma,
för det är en skam för en kvinna att tala i församlingen.
36 Var det kanske från er som Guds ord gick ut,
eller var det bara till er det kom?
[Det är oklart vilken lag Paulus syftar på i vers 34. Normalt brukar detta grekiska ord ”nomos” syfta på Mose lag. Det finns dock ingen lag som säger att kvinnan ska vara tyst. Tvärtom, i Ps 68:12 står det: ”Herren låter sitt ord förkunnas, stor är skaran av kvinnor som kommer med glädjebudet.” Även Joel 2:28 är tydlig med att både kvinnor och män ska profetera.
En alternativ förklaring är att vers 34-35 är ett citat från en judisk-kristen grupp i församlingen som ville tysta kvinnorna. Paulus har svarat på flera brevfrågor tidigare, se 1 Kor 7:1, 25; 8:1. Paulus två motfrågor: ”Var det kanske från er som Guds ord gick ut, eller var det bara till er det kom?” blir då riktade till män som förvränger Guds ord och försöker hindra kvinnor från att tala. Jesus refererar också på liknande sätt till fariséernas tillägg och utläggningar av lagen, se Matt 5:17-48.
Paulus instruktioner var tydliga och förstods av hans samtid. Tyvärr vet vi ganska lite om hur de första kristna firade gudstjänst och klädstilen som diskuteras i 1 Kor 11:2-16. Det blir därför svårt för oss att helt förstå dessa ord. Att då ensidigt använda dessa verser som ståndpunkt för eller emot kvinnors tjänst i församlingen är vanskligt. Det som dock är helt klart är att Paulus inte säger emot sig själv och tystar de kvinnliga profeterna och bedjarna i kapitel 11!]
Generella principer för gudstjänsten - en sammanfattning
37 [På samma sätt som föregående stora stycke, om hur man ska leva som kristen i en fallen värld, kap 8-10, hade en avslutning, se 10:32-33, kommer en avslutning och sammanfattning på detta stycke, kap 11-14, om gudstjänsten.]
Om någon tror sig vara profet [som utvecklades i kap 11]
eller andlig [som diskuterades i kap 12],
ska han inse att det jag skriver till er
är Herrens bud. [Allt måste ske i kärlek, kap 13.]
38 Om någon inte erkänner detta,
är han själv inte erkänd.
[Centralt finns en referens till budet ”att älska varandra”, som Jesus redan gav sina lärjungar, se Joh 15:12.]
39 Alltså, mina syskon (bröder och systrar i tron),
var ivriga att profetera [som ordningen för gavs i 14:1-12]
och hindra inte tungomålstalandet [som riktlinjer för gavs i 14:13-25].
40 Men låt allt ske värdigt
och med ordning [som utvecklades i kap 14:26-35].