1  [Denna händelse inleder den sista veckan av Jesu verksamma tjänst. Det var vår och alla judar vallfärdade till Jerusalem för att fira påskhögtiden. Detta gjorde även Jesus och lärjungarna. På vägen dit hade de passerat området Pereen öster om Jordanfloden, för att sedan komma till staden Jeriko. De hade vandrat upp den sista sträckan mot Jerusalem och var nu i byn Betfage, som ordagrant betyder ”fikonhuset”.]

När de [Jesus, lärjungarna och följet med alla som var på väg för att fira påskhögtiden] närmade sig Jerusalem och kom till [byn] Betfage vid Olivberget, skickade Jesus i väg två lärjungar 2 och sade till dem: ”Gå in i byn som ligger framför er, genast ska ni hitta en åsna stå bunden där, och bredvid henne ett föl. Lossa dem och för dem till mig! 3 Om någon säger något till er ska ni svara: ’Herren behöver dem.’ Då ska han på en gång skicka i väg dem.”

4 Detta hände för att fullborda det som sagts av profeten [Sak 9:9]: 5 ”Säg till Sions dotter [de som bor i Jerusalem]: ’Se, din Konung kommer till dig på ett ödmjukt sätt (milt, i frid, utan arrogans), ridande på en åsna, på ett föl, ett lastdjurs föl.’ ”

6 Då gick lärjungarna och gjorde som Jesus hade befallt dem. 7 De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar (ytterkläder) på dem, och han satte sig därpå. 8 En mycket stor folkskara bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde ut dem på vägen. [Verbformen indikerar att man gjorde detta under hela sträckan som Jesus red in mot Jerusalem.] 9 Folkskaran som gick före honom, och de som gick efter honom, ropade högt (man sjöng gång på gång):

”Hosianna (rädda, fräls oss nu) Davids son!

[Arvtagaren till Davids rike, Guds utlovade Messias.]

Välsignad (värd att prisas) är han som kommer i Herrens namn!

[Den som Herren utvalt att vara vår kung.]

Hosianna i höjden (himlen)!”

[Under påskhögtiden sjöng man från Psalm 113-118, de så kallade Hallel-psalmerna. Här sjunger man stroferna 118:25-26, och lägger till delen ”Davids son” och hyllar Jesus som Messias.]

10 När han kom in i Jerusalem kom hela staden i rörelse (i upplopp, skakades), och man frågade: ”Vem är detta?” 11 Folket svarade: ”Detta är profeten Jesus, från Nasaret i Galileen.”

12  [Det var redan sent när Jesus red in i Jerusalem, så han ser på allt som pågår där och lämnar Jerusalem för att övernatta i Betania där han tillbringar nätterna, se Mark 11:11-12. Matteus i sin mer tematiska framställning tar inte med detta här utan går vidare på huvudtemat att Jesus kommer in i templet. Detta fullbordar också Mal 3:1 där Herren plötsligt kommer till sitt tempel. Jesus börjar också fullborda Sak 14:21 där det står att det inte ska vara någon ”köpman” i templet.]

Jesus gick till templet [nästa dag] och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor. 13 Han sade till dem:

”Det står skrivet:

Men ni har gjort det till

[Det religiösa ledarskapet hade rånat folket på flera plan. Dels rent ekonomiskt med stora mellanskillnader för att växla pengar och köpa offerdjur, men också andligt genom att inte leda människor till en personlig relation med Gud.]

14 Blinda och lama (halta, lytta, ofärdiga) kom fram till honom i templet, och han botade dem. 15 När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: ”Hosianna Davids son!” blev de förargade 16 och sade till honom: ”Hör du vad de säger?” Jesus svarade: ”Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?” [Ps 8:3]

18  [Markus som ger fler detaljer berättar hur Jesus på måndagsmorgonen förbannar ett fikonträd som bara hade löv men ingen frukt. Det är redan mörkt när de går tillbaka och det är först nästa morgon som lärjungarna ser hur trädet har vissnat från roten, se Mark 11:12-14, 20-24. Matteus som skriver mer tematiskt väver ihop händelsen som skedde i två steg under två dagar. Notera att han skriver ”på morgonen”, utan att ange vilken morgon, så det är ingen motsägelse.]

På morgonen [dagen innan], när han gick in i staden, blev han hungrig. 19 Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad. Då sade han till det: ”Aldrig någonsin ska du bära frukt.” På en gång vissnade trädet.

[Varför förbannade Jesus fikonträdet? Bibeln svarar inte direkt på detta, men både templets rening och det förbannade fikonträdet är två starkt symboliska handlingar. Så här på våren borde trädet haft frukt. Fikonträdet producerar grön frukt innan löven visar sig, och om det inte fanns någon frukt nu så skulle det inte bära någon frukt det året. Det här trädet verkade på utsidan ha en stor skörd, men vid närmare granskning var det helt utan frukt – trädet hycklade. Fikonträdet är en bild på Israel, se Jes 8:12-13, och religiöst hyckleri är något som alltid får Jesu skarpaste tillrättavisning.]

20 När lärjungarna såg detta [dagen efter Jesus talat till det, se Mark 11:20] blev de förundrade (förvånade, chockade) och frågade: ”Hur kunde fikonträdet vissna så snabbt?” 21 Jesus svarade: ”Jag säger er sanningen (sannerligen, amen), om ni har tro och inte tvivlar, ska ni inte bara göra det som skedde med fikonträdet, utan ni ska också kunna säga till detta berg [och Jesus tar nu som exempel Olivberget där de befinner sig]: ’Upp med dig och kasta dig i havet [Medelhavet]’, och det skulle ske. 22 Vad helst ni frågar om i bön ska ni få, om ni tror.”

[Jesus använder händelsen med fikonträdet för att undervisa den andliga principen för tro, bön och bönesvar. På samma sätt som trädet på en gång vissnade från roten, men det dröjde innan resultatet blev synligt i lövverket, tar Gud emot bönen och svarar på en gång, men resultatet kan dröja innan det manifesterar sig i det naturliga.]

23 När han hade kommit till templet och höll på att undervisa kom översteprästerna och folkets äldste fram till honom [avbröt hans undervisning] och frågade: ”Vad har du för fullmakt (auktoritet) att göra detta? Och vem har gett dig den fullmakten?”

[De syftar antagligen på Jesu agerande dagen innan då han drev ut dem som sålde och köpte, men även tidigare händelser som intåget i templet och barnens lovsång till honom. Svaret är förstås enkelt – han gör sin Faders vilja. Ett sådant svar skulle dock leda till att Jesus blev anklagad för hädelse. De religiösa ledarnas fråga är ingen oskyldig undran utan en fälla, som Jesus lätt genomskådar.]

24 Jesus svarade: ”Jag har också en fråga till er, och om ni svarar på den ska jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta. 25 Dopet Johannes döpte med, varifrån kom det? Från himlen eller från människor?”

[De judiska ledarna var fast i ett dilemma som de själva skapat. De frågar dock inte ”Vad är sant?” eller ”Vad är rätt?” utan ”Vad är säkrast för oss?” Att inte ta ställning är den väg hycklare och de som bara följer den rådande opinionen ofta tar. Så gjorde varken Jesus eller Johannes, se Mark 12:14; Matt 11:7-10. Jesus vägrar spela med i deras spel.]

Jesus sade till dem: ”Då säger inte heller jag till er vad jag har för fullmakt att göra detta.”

28  [Jesus frågar översteprästerna och folkets äldste:] ”Vad säger ni om det här?

En man hade två söner. Han gick fram till den förste och sade: ’Min son, gå i dag och arbeta i vingården.’

[Det är anmärkningsvärt att den andra sonen säger ”herre” och inte ”far”. Det är en anspelning på översteprästernas felaktiga inställning till Gud. I stället för ett barns kärlek och nära relation till fadern var de fulla av insmickrande falsk underdånighet.]

De svarade: ”Den första.”

33  [Jesus fortsätter att tala till översteprästerna och folkets äldste och ger ännu en liknelse följd av en fråga:] ”Lyssna till en annan liknelse:

En husbonde (en välbärgad landägare, familjefar) planterade en vingård [som är en bild på Israel, se Jes 5:1-7]. Han byggde en mur kring den, högg ut en vinpress och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut vingården till vinodlare (vingårdsarbetare) och reste bort. 34 När skördetiden närmade sig skickade han sina tjänare [tre stycken, se vers 35] till vinodlarna för att hämta sin del av skörden. [Vinodlarna som arrenderade marken förväntades ge en viss del av skörden till ägaren som hyra.]

35 Men arrendatorerna grep tjänarna och misshandlade en, dödade en annan [med svärd] och stenade en.

[Kan syfta på Jer 37:15; Jer 26:20-23; 2 Krön 24:21 där Guds profeter just misshandlades, dödades med svärd och stenades. Se även Matt 23:37.]

36 Igen skickade han dit andra tjänare, fler än första gången, och de behandlade dem likadant. [Gud hade sänt profeter till sitt folk, bl.a. Johannes Döparen, se Matt 17:12-13.] 37 Till sist skickade han sin egen son. Han sade: ’De kommer att ha respekt för min son.’

40  [Jesus avslutar nu liknelsen med en fråga:] När nu vingårdens ägare kommer, vad gör han då med dessa vinodlare (arrendatorer)?”

41 De [översteprästerna och de äldste] svarade honom: ”Dessa ondskefulla män får möta en ondskefull död. Vingården arrenderar han sedan ut till andra vinodlare som ger honom hans del av skörden i rätt tid.”

42 Jesus sade: ”Har ni aldrig läst vad som står i Skrifterna [Ps 118:22-23]:

Stenen som husbyggarna förkastade

Herren har gjort den till detta,

[Hörnstenen är den första stenen i bygget och som alla andra stenar riktas efter.]

43 Jag säger er, detta är anledningen till att Guds rike ska tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt. 44 Den som faller på denna sten blir krossad, men den som stenen faller på blir söndersmulad.”

[Jesus knyter an till Gamla testamentets bildspråk där Messias liknas vid en sten. Bilden av en stötesten finns i Jes 8:14-15, och stenen som krossar finns i Dan 2:34-35, 44-45.]

45 När översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser förstod de att det var dem han talade om. 46 De hade velat gripa honom men var rädda för folket, som ansåg honom vara en profet.