109
Psalm 109 – Var inte tyst
[Psalmisten vädjar till Guds rättvisa.
Författare: David
Struktur:
1. Klagan över fiender, vers 1-5
2. Vädjan att Gud ska agera, vers 6-19
3. Personlig klagan och vädjan, vers 20-29
4. Förtröstan och lovprisning, vers 30-31]
______
1 Till den strålande (framstående, ständige) ledaren [psalmen är skriven för ledaren för tempelmusiken, men har även ett messianskt perspektiv, se inledningen]. En psalm (sång ackompanjerad på strängar) av David.
______
Gud (Elohim) som jag lovsjunger,
var inte tyst (döv).
2 De onda och bedrägliga har öppnat sin mun mot mig.
De har talat till mig med en lögnaktig tunga.
3 De omringade mig med ord av hat
och stred med mig utan orsak.
4 Som tack för min kärlek är de mina fiender,
men jag är ständigt bedjande (ordagrant: ”jag är bön”).
5 De har gett mig ont för gott,
och hatar mig för min kärlek.
6 Må du sätta en ond man över honom
och låt en åklagare stå vid hans högra hand.
7 När han döms, låt honom gå i fördömelse
och låt hans böner vändas till synd.
8 Låt hans dagar bli få,
låt någon annan ta hans plats.
9 Låt hans barn bli faderlösa,
och hans hustru bli änka.
10 Låt hans barn bli lösdrivare och tigga
och låt dem söka (fråga efter) sitt bröd på öde platser.
11 Låt fordringsägarna ta allt som han haft
och låt främlingar fördärva hans arbete.
12 Låt det inte visas någon nåd (omsorgsfull kärlek) mot honom,
låt inte heller någon visa nåd (oförtjänt kärlek) mot hans faderlösa barn.
13 Låt hans eftermäle bli avhugget (inte finnas),
låt deras namn bli bortglömt i kommande generationer.
14 Låt hans fäders missgärningar bli ihågkommen inför Herren (Jahve)
och låt inte hans mors synder glömmas bort,
15 låt dem vara inför Herren (Jahve) hela tiden (kontinuerligt)
så att han kan utplåna (ordagrant: hugga av) deras minne från jorden.
16 Eftersom han inte kom ihåg att visa nåd (omsorgsfull kärlek)
utan förföljde de betryckta (ansatta) och fattiga [helt beroende av dig Gud]
och dem med brustna hjärtan, var han redo att dräpa.
17 Ja, han älskade förbannelse [att förbanna och kalla ner Guds straff på andra]
och den kom till honom.
Han hade inte sin glädje (lust) i välsignelse
och den var långt från honom.
18 Han klädde sig själv i förbannelse som i en mantel,
och det trängde in i hans inre som vatten
och som olja till hans ben.
19 Låt det bli för honom som manteln han tar på sig
och som gördeln som han omger sig med hela tiden.
20 Detta ska mina motståndare få erfara från Herren (Jahve),
dem som talar ont mot min själ.
21 Men du Herre Herre (Jahve Adonai), handla med mig för ditt namns skull,
eftersom din nåd (omsorgsfulla kärlek) är god, befria mig du,
22 för jag är betryckt (ansatt) och fattig [helt beroende av dig Gud]
och mitt hjärta är sårat i mig.
23 Jag är borta som en skugga när den förlängs,
jag har skakats av som gräshopporna.
24 Mina knän vacklar på grund av fasta,
och mitt kött är magert och har inget fett.
25 Jag har blivit ett hån för dem,
när de ser mig skakar de på sina huvuden.
26 Hjälp mig Herre min Gud (Jahve Elohim),
fräls mig (rädda mig) i enlighet med din nåd (omsorgsfulla kärlek),
27 för att de ska veta att detta är din hand,
att Du Herre (Jahve) har gjort det.
28 Låt dem förbanna (ta lätt på, lättviktigt, en mild förbannelse) men välsigna Du,
när de reser sig ska de bli satta i skam, men Din tjänare ska glädja sig.
29 Mina motståndare ska bli klädda i förvirring
och ska ta på sig sin egen skam som en ämbetsdräkt.
30 Jag ska storligen tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänna) Herren (Jahve) med min mun,
jag ska prisa honom bland skarorna,
31 för han står vid den behövandes högra hand (sida)
för att frälsa (rädda) honom från den som dömer hans själ.